Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Svenskjävel

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Svenskjävel

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Drama

Drama

Svenskjävel

Regi: Ronnie Sandahl

Med: Bianca Kronlöf, Henrik Rafaelsen och Mona Kristansen

Sverige, 2015 (97 min)

Den norska ekonomin är inte längre lika stark som under oljeruschens glada dagar, men fortfarande är lönerna högre i Norge än i Sverige. Alltså lockas många unga svenskar att ta sig över gränsen, med hopp om att snabbt tjäna ihop en kappsäck full med pengar.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Emellertid. Det är inte busenkelt att få ett välbetalt jobb. Levnadsomkostnaderna i Oslo förskräcker. En egen fin lägenhet är inte att tänka på. Att gå ut och käka en pizza landar på 200 spänn. Vinmonopolet får Systembolaget att framstå som en tax free-butik. En ask röd Marlboro kostar 98 kronor, att jämföra med 59 i Sverige.

Ronnie Sandahls debutlångfilm Svenskjävel kretsar helt och hållet kring den 23-åriga, självdestruktiva svenska tjejen Dino, intensivt och skickligt spelad av Bianca Kronlöf. Dino, som har ett sargat förflutet, har stuckit till Oslo på vinst och förlust. Hon bor sanslöst trångt i ett kollektiv. Hon får inga napp på arbetsförmedlingen, men plötsligt och av en slump uppenbarar sig ett svartjobb som ett slags au pair hos en överklassfamilj bestående av sushirestaurangägaren Steffen (Henrik Rafaelsen) och hans två döttrar.

Det är en familj i disharmoni. Steffens hustru har stuckit till Botswana. Äldsta dottern Ida (Mona Kristiansen) saknar socialt umgänge och vantrivs i plugget. Utöver att vara hushållerska och sitta barnvakt kommer Dino att bli en problemlösare, för familjen och i viss mån för sig själv.

Snart har hon inlett ett förhållande med tjugo år äldre Steffen, ett förhållande som inte är på lika villkor eftersom han är Dinos arbetsgivare, den som har stålar i plånboken.

Filmen innehåller flera giftiga repliker, till exempel när rika norrmän sitter och snackar skit om Sverige (som inte längre är storebror utan lillebror) och glatt konstaterar att svenskar i serviceyrken utgör en ny underklass i Oslo. Dino, som verkligen inte är någon mes, har dock svar på tal i de flesta sammanhang.

Annars har regissör Sandahl (även manus) reducerat dialogen till ett minimum. Han och polske fotografen Ita Zbroniec-Zajt väljer att i första hand berätta med bilder, med kroppsspråk och blickar, och så kan man ju göra när skådespelarna håller toppklass.

Det är inte direkt omöjligt att på förhand lista ut hur det kommer att gå för Dino, men filmens slut, som på sätt och vis påminner en smula om slutet i Bo Widerbergs Kvartetet Korpen (1963), är väldigt bra.

För Bianca Kronlöfs del kommer Svenskjävel rimligtvis att innebära ett internationellt genombrott, i paritet med Alicia Vikanders. Sedan gäller det bara för Kronlöf att välja rätt roller och inte hamna i amerikanska skräpfilmer. Det kan hända den bäste, vet alla som sett Vikander i fantasyrappakaljan Seventh son.

.

Titta också på:
Detaljer (Kristian Petri, 2003)
Till det som är vackert (Lisa Langseth, 2009)
Äta sova dö (Gabriela Pilcher, 2012)