Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Svårt söka jobb utan tro

Varför sitter hon då där i sin lägenhet och väntar på bättre tider?, undrar GP:s Malin Lernfelt i sin krönika.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Aftonbladet har under den senaste veckan granskat arbetslöshetens Sverige. I första artikeln berättas om en ung kvinna. Hon ser trevlig ut, är 26 år gammal och bor i Eskilstuna. Hon har inte haft ett riktigt arbete i hela sitt liv, bortsett från ett sommarjobb på ett äldreboende för nästan ett decennium sedan.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Kvinnan berättar att hon mår dåligt av att inte göra något, att hon skulle byta med vem som helst som hade ett arbete, när som helst, om hon bara kunde. Hon berättar om hur nedbrytande det är att år ut och år in få nej, nej, och nej när man söker jobb.

Det knyter sig i magen när man läser om hur det är att vara arbetslös under så lång tid. Och man frågar sig varför? Hur kan det överhuvudtaget vara möjligt att en ung och (till synes) frisk människa kan gå flera år utan arbete? Hon är 26.

Hon har ingen partner och inga barn som håller henne kvar på en plats som är en av de som drabbats hårdast av arbetslöshet. Och även om kvinnan av något skäl absolut inte kan flytta, så ligger Eskilstuna i Mälarregionen, en del av Sverige som är otroligt expansiv, och pendlingsavståndet till huvudstaden är klart överkomligt. Varför sitter hon då där i sin lägenhet och väntar på bättre tider? Skärp dig människa, res dig upp och skaffa ett jobb! Kämpa lite för guds skull!, är de första tankar som far genom mitt huvud. Det är tuffa tider för alla, och ingenting är gratis!

Sen inser jag att det här inte är en fråga om vare sig utbildning, flytt eller pendlingsmöjligheter. Problemet är just det, att den unga kvinnan inte kan kämpa. Hon har tappat tron.

Tron på sig själv och tron på att någongång få ett annat liv än det hon i dag lever. Den insikten gör mig nästan ännu argare. För hur är det möjligt att samhället bara kan stå och titta på när ungdomar går ned sig mer och mer? Det är helt och hållet oacceptabelt att inget görs långt tidigare. Innan det är för sent. För det kan det vara för den vars CV vid 26 års ålder är ett tomt vitt ark. Vilken arbetsgivare blir lockad av att anställa någon som inte gjort något alls år ut och år in?

Personligen har jag inte särskilt mycket erfarenhet av arbetsförmedlingen. Men den jag har är att det är fyrkantigt, opersonligt och ett onödigt ältande av självklarheter. Och visst, är man någorlunda stark och vet vart man är på väg så spelar det liksom ingen roll. Men för den som behöver mer hjälp och stöd och som inte är riktigt klar över vad man vill ha ut av framtiden, funkar det inte med en handläggare som nöjer sig med att fylla i några papper och skicka en på så-här-skriver-man-en-ansökan-kurs. Nu vet jag ju i och för sig att arbetsförmedlingens sätt att jobba förändrats under senare år, men eftersom det fortfarande år 2009 är möjligt att unga människor går utan jobb i åratal, så måste det ju finnas en del att förbättra.

Ett sätt att göra det på är att redan från början arbeta med den arbetssökandes självkänsla och få varje människa att inse att möjligheterna faktiskt är oändliga.

Det handlar om att få unga arbetslösa att våga. Våga tro på sin förmåga, våga prova något nytt, våga flytta. Vi får aldrig acceptera att någon ger upp. I bland måste samhället också sätta hårt mot hårt. Säga att nu är det det här som gäller. Punkt. Det kan låta hårt. Men om alternativet är att vara ”snäll” och stå och se på när människor sabbar sin framtid är det det enda rätta.