Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Susanna Birgersson: Antirasism i en teoretisk låtsasvärld

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I måndags (13/7) publicerade ledarsidan en artikel som handlade om kritiken mot ett antal kvinnor som kämpar mot islamistiskt förtryck i Sverige. Udden var riktad mot debattören Torbjörn Jerlerup som anklagat tre kvinnor med muslimska rötter för rasism, bland annat på grund av att de i olika tonarter uttryckt sig nedsättande och fientligt om islam.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I Jerlerups replik, som vi la ut på bloggen (14/7), skriver han: ”Hur ska vi bekämpa radikala islamisters homohat om vi inte själva har nolltolerans mot islamhat? Hur ska vi kunna bekämpa antisemitiska myter om vi inte bekämpar islamofoba myter?”

Alltså: antirasistism som inte konsekvent slår lika hårt åt alla håll kan aldrig vara framgångsrik.

Det låter bra, rentav ovedersägligt. Men argumentet är ogiltigt eftersom premisserna är helt andra än de förmodade. Radikala islamister låter sig nämligen inte bevekas av likabehandlingsprincipen. Islamisterna veknar inte av att islamkritik, såväl legitim och balanserad som stollig och hätsk, avlägsnas från det offentliga rummet. Tvärtom, just det är ju islamisternas mål: Ingen ska få kritisera islam, ingen ska få uttrycka sig nedsättande om profeten och de heliga skrifterna.

Radikala islamister kommer inte att blir mer toleranta gentemot homosexuella bara för att deras motståndare bemödar sig om att anlägga ett nyanserat och tolerant språkbruk.

Kampen mot islamisterna i Sverige vinns genom att svensk lag upprätthålls i alla delar av landet, genom att politiker tar strid för alla medborgares friheter och rättigheter, genom att strypa tillflödet av offentliga medel till islamistiska organisationer.

Att syna fördomar, särskilt sina egna, är en uppgift som åligger varje människa, i hennes egenskap av människa. Men låt oss inte förledas att tro att egna framsteg på den fronten med nödvändighet lockar fram vidsynthet hos andra.

Just nu pågår en mycket konkret kamp för muslimska kvinnors rättigheter i vissa segregerade stadsdelar. Förgrundsgestalterna är kvinnor med invandrarbakgrund, som är eller har varit bosatta i berörda stadsdelar. Att hävda att framgången för deras kamp bygger på ett fläckfritt förflutet och att de uttrycker sig respektfullt om islam, är lögn. Framgången bygger på att resten av samhället backar upp dem och hörsammar deras krav på rättvisa.

”Den konsekventa antirasismen” är en teoretisk låtsasvärld där människors frihet garanteras av åsiktspoliser och värderingsövningar.