Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Sund: Fängslad av mormors gata

Jag bestämmer mig för att ta reda på exakt vilket hus min farmor bodde i när jag var liten. Har alltid vetat att det var någonstans i bortre ändan av gatan, innan lekplatsen, men när man glidit fram där mellan husen har det inte gått att fästa minnena på något, mer ett "här någonstans" till barnen i baksätet.

Så nu har jag farmors gamla fotoalbum i väskan, traskar vänster in på Balsamingatan vid Härlanda park och följer gatan bort, hela vägen till lekplatsen som inte längre är en lekplats visar det sig; det måste varit ett tag sedan jag var här.

När staden växte österut var det stadsplaneraren och förste stadsingenjören Albert Lilienberg som utarbetade planer för Örgryte, Bagaregården och Kålltorp. Lilienberg var präglad av idéerna om gatan som konstverk; "Ty gatans konst når ju dagligen oss alla, vi tvingas alla i beröring med den och dess inverkan på vårt skönhets- och känslosinne är stor" förkunnade han i en skrivelse till byggnadsnämnden 1908 och nog önskar man att ord som dessa skulle varit vägledande för stadsplanerare, byggherrar och arkitekter också i modernare tid.

Lilienberg satte fler tumavtryck på staden med stadsplaner för bland annat Änggården, Landala egnahem, Kungsladugård och Götaplatsen innan han drog vidare till Stockholm och nya uppdrag. När de första husen i Kålltorps egnahemsområde började byggas 1924 var den engelska trädgårdsstaden med sina oregelbundna gatunät, grönområden och småbutiker på modet – gamla Kålltorp är som en labyrint vars krökar och svängda gator ofelbart får en att tappa orienteringen. Många gånger har jag skjutsat hem dotterns kompis efter någon Qvidingmatch, kört in från Härlandavägen och irrat runt en stund bara för att hitta ut på Munkebäcksgatan eller Kålltorpsgatan utan att veta hur det gått till.

När östra delen av Kålltorpsdalen bebyggdes tio år senare hade funktionalismen gjort sitt intåg och området på andra sidan Munkebäcksgatan är en studie i raka gator och räta hörn. Med detta sagt förlänades även gamla Kålltorp en rejäl dos funkis i de fem radhuslängorna med platta tak ritade av stadsarkitekten Erik Friberger innanför spårvagnsspåren, "kaninburarna" kallade och mycket omdebatterade i grannskapet när de byggdes. Friberger är annars kanske mest känd för däckshuset i Kallebäck och experimenthusen på Skillnadsgatan i Örgryte-Kärralund.

Kålltorp införlivades med Göteborgs stad 1909 och blev officiell stadsdel 1922. 1936 var spårvagnslinjens förlängning på egen banvall runt gamla Kålltorp ner till Virginsgatan klar. Ville man fortsätta mot Sankt Sigfridsplan fick man ta bussen söderut genom rena landsbygden; Kålltorp var en tätt befolkad och komprimerad stadsdel vid det här laget men söderut fanns ingen bebyggelse att tala om förrän man kom ner till Örgryte. Delsjövägen var inte ens asfalterad.

Husen i gamla Kålltorp ritades och såldes av Göteborgs stad och fanns i ett antal varianter. Arkitekterna hade börjat intressera sig för utformningen av arbetarbebyggelsen och man kunde välja bland olika arkitektritade staket och förstukvistar. Däremot var det lite si och så med kvalitén på husen; det anmärktes på fuktskadat virke, fönster som inte gick att stänga och sprickor i väggar och tak. Och till skillnad från Landala egnahems enhetliga pepparkakshus har många av husen här förvandlats genom åren. Vågor av eternit, puts, plåt och tegel har svept in över området som delvis förvandlats till en yvigt gestaltad Byggmaxkatalog. Landala egnahem må vara mer tidstypiskt och kärleksfullt konserverat men Kålltorp är personligare. På gott och ont.

En bit in i området ligger Spelmansplatsen med dess gamla affärslängor. Här fanns en gång charkuteri, bageri, speceri- och fiskaffär och ett skrädderi, likaså en kemikaliehandel och en mjölkaffär. Nu är allt är stilla och butikerna nedlagda sedan många decennier. Det har aldrig varit lätt att bygga för framtiden, funktionalitet är inget absolut begrepp. Och med tanke på några närboendes utdragna protester när Härlanda park skulle byggas för en del år sedan är det kanske lika så gott att det inte förekommer någon kommers i kvarteren.

Desto mer livat är det i Kulturhuset Kåken på andra sidan fotbollsplanerna vid nedlagda Härlanda fängelse som var i bruk 1907-1997 och konstruerat med San Quentin och Alcatraz som förebild. För någon som aldrig glömmer trappan upp till tystnaden i biblioteket i Bagaregårdens gamla landeri en bit längre ner på Härlandavägen var det inte alldeles lätt att omedelbart omfamna det nya biblioteket när kulturhuset invigdes för snart tio år sedan men man anpassar sig tänker jag och studerar affischerna på anslagstavlan vid entrén. Mindfulness för föräldrar, kreativa tisdagar, emigrantforskning i utvandrarnas spår, föreläsning om rasismens rötter. Det händer en hel del i det gamla fängelsesnickeriet.

Jag identifierar farmors hus ganska enkelt, tar det på fönstrens placeringar. Huset är reveterat på fotografierna; min ena bror och jag står lutade mot en putsad fasad och kisar in i kameran under våra kepsar mot vad jag tror är en vårsol. Nu är husväggarna åter klädda i träpanel, huset har gått varvet runt. Trappräcket från fotografierna finns kvar, mina fingeravtryck under lager av ny färg.

De nakna häckarna håller våren tyglad, trädgårdarna ligger i dvala, grus knastrar under fötterna och sommardäcken får ligga undanstuvade i förråden ytterligare någon månad. Utanför grannhuset ligger säckar fulla med uppbrutet trä. Sista resterna av den ursprungliga inredningen? En hantverkarbil står parkerad på uppfarten och jag skymtar en kvinna inne i vardagsrummet. Hon pratar i telefon, skrattar till och klappar på bebisen som hänger över axeln.

Ett nytt liv har landat på farmors gata.

Fotnot: En del faktauppgifter i denna text är hämtade ut Björn Edmans bok Kålltorp – en stadsdel berättar samt Kålltorps egnahemsförenings hemsida.