Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Studieavgift är en miss

Mångfald främjar kurskvaliteten på högskolan. Därför är det svårt att se lönsamheten i att diskriminera unga asiater och afrikaner.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Att rucka på en helig princip är inte gjort i en handvändning. Därför har frågan om avgiftsbelagda studier värkt igenom två regeringar och några år i riksdagen. Men nu kryper förverkligandet närmare. Som GP påminde om i går får eventuella utom- europeiska studenter börja betala för sig från och med hösten 2011.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ordvalet ”eventuella” är befogat på grund av den minskade efterfrågan på studieplatser som lär bli följden av systemförändringen. För med avgiften försvinner en av de konkurrensfördelar svenska högskolor och universitet kunnat marknadsföra sig med när de velat locka studenter från länder utanför Europa.

Att Sverige – med sitt udda språk och kalla klimat – alltför sällan är förstahandsvalet för en långväga student är inte svårt att räkna ut. Och även om många av våra utbildningsinstitutioner – som Chalmers – håller hög internationell klass, är våra högskolor och universitet för den sakens skull inte lika världskända som Sverige skulle vilja.

Är då internationaliseringen av svenska universitet och högskolor så mycket värd att vi skall bjuda utomeuropéer på en gratisutbildning? frågar sig många. I synnerhet som de flesta – med vissa undantag – sedan helt sonika åker hem med sin svenska fria examen i bagaget.

Tja, det beror förstås på hur man räknar. Men betänk hur många svenska företag och kommuner som i dessa tider kröker rygg för att ställa sig in i Kina. Detta kontakt- och nätverksskapande kostar också en och annan skattekrona.

Så nog finns det – sett ur detta perspektiv – indirekta pengar att tjäna på att jämna väg för nätverk genom studentutbyte med ungdomar från utvecklingsländer som på sikt lär bli stormakter.

Däremot finns det inte särskilt mycket pengar att tjäna på avgiftssystemet, åtminstone inte ur universitetens och högskolornas perspektiv. Dels lär administrationen av kursavgifterna kosta en slant, dels har regeringen aviserat att den ser avgifterna som ett motiv för att minska anslagen. Det är därför lärosäten, som Chalmers, påpekar att de lär förlora miljontals kronor på systemförändringen.

För att mildra effekterna av avgiftssystemet har regeringen aviserat förflyttning av pengar ur biståndsbudgeten till någon slags stipendiefond. Detta för att göra det möjligt för studenter från fattiga länder att söka stipendier för att plugga här. Men då uppstår frågan om det är en vettig fördelning av knappa biståndsmedel.

Hur man än vänder och vrider på saken finns det alltså uppenbara nackdelar med studieavgifter, varav den största kanske är risken för att det som skall belasta utländska studenter snart även drabbar svenska studenter.

För drygt ett år sedan rekommenderade OECD Sverige att införa studieavgifter för att värna kvaliteten på utbildningen. Ett införande av allmänna terminsavgifter har även drivits av företrädare för ett antal högskolor och näringslivet, i en expertpanel knuten till Kungliga ingenjörsvetenskapsakademien. Vidare var långtidsutredningen inne på samma spår för knappt två år sedan.

Än så länge har regeringen sagt nej, men hur länge håller det när dörren för avgifter väl har öppnats?

GP 8/1 -10