Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Henric Holmberg, Michalis Koutsogiannakis, Lamine Dieng och Emilie Strandberg i Bibeln.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Stadsteatern, stora scenen | Bibeln

Bibeln, Göteborgs Stadsteaters senaste storsatsning, blev en besvikelse för GP:s recensent Sven Rånlund. Han skriver: Mellan snilleblixt och urpremiär kan förstås mycket gå snett, vilket denna uppsättning inte misslyckas med att visa.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

Stadsteatern, stora scenen

Bibeln

Dramatisering: Niklas Rådström

Regi: Stefan Metz

Scenografi: Alex Tarragüel Rubio

I rollerna: Mina Azarian, Per-Anders Ericson, Carl-Magnus Dellow, Lamine Dieng, Johan Gry, Henric Holmberg, Carina M Johansson, Miran Kamala, Petter Kevin, Michalis Koutsogiannakis, Magnus Lindberg, Mattias Nordkvist, Emilie Strandberg, Amelie Thorén, Nina Zanjani

Spelas t o m 8/5

Enligt sägnen gick det till så här: Göteborgs Stadsteater fick idén att sätta upp som en plan B efter att Folkteatern hunnit före med , medan Niklas Rådström lär ha tackat ja på stående fot medan han shoppade julgran. Det låter blygsamt, som ett nedtonat asch då. Tvärtom kan denna författare och just detta teaterhus beskrivas med ord som mod, skärpa, egenart, integritet. Men mellan snilleblixt och urpremiär kan förstås mycket gå snett, vilket denna uppsättning inte misslyckas med att visa.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Om Bibeln som böckernas bok är ett under av märkligheter och mångtydigheter är denna uppsättning inte långt sämre. Niklas Rådströms pjäs gör korta nedslag i Gamla och Nya Testamentet. Scener och berättelser fungerar inte som representation av Skriften utan lyfter snarare boksidorna upp mot ljuset och in i samtiden. Jag gillar ambitionen, att försöka nollställa texten från tidigare tolkningar och vantolkningar, skrubba den blank inför våra oroliga 2000-talsögon. Pjäsen är alltså nyskriven, och välskriven, med spelbart stoff att utforska i teaterprocessen.

Så vad har blivit fel? Om regissören Stefan Metz i tidigare uppsättningar på Göteborgs Stadsteater visat stor lyhörd för nyanser verkar han nu ha drabbats av tondövhet. Hur är det möjligt att nästan helt missa poesin i ett så existentiellt material? Överdrifter toppas med övertydligheter, spelet är i långa stycken endimensionellt och forcerat, här finns knappt en pausering som ger tankar och känslor frihet. Som ett lock ligger dessutom Bengt Bergers etnojazzfunkiga musik och täpper till där andhämtning hade behövts.

Detta Bibelprojekt, med 15 skådespelare och nästan 50 roller, lär vara en av få iscensättningar som någonsin gjorts. Men till skillnad från Niklas Rådströms storartade på samma scen för några år sedan är Bibeln snarare motsatsen: konventionell, riskfri teater. Om än, det ska sägas, med utmärkta enskilda insatser och detaljer.

Inledningen är till exempel lysande. Första Moseboken, där Gud skapar världen, blir på den mörka scenen till berättelsen om en snärjig arbetsvecka för hantverkarna som skiljer ljus från mörker, land från hav, djur från människa och fullbordar verket så att det åtminstone blir gott ur Guds perspektiv. Skapelseberättelsen i första Mosebokens andra kapitel, föreläser sedan Emelie Strandberg i rollen som Exegeten, den går på tvärs mot den föregående. Och så är Bibelns eviga tolkningsmöjligheter igång. Bokstavstroende åskådare känner redan här blasfemins vindar. Under kvällen ska förresten Moses komma ut som grinig stridis och Jesus predika i en kvinnas gestalt.

I denna Bibeln, som framför allt uppehåller sig i Gamla Testamentet, är Moses huvudperson. Carl-Magnus Dellow gör rollen fysiskt och ut över alla breddar, frustande och grimaserande, stammande på skånska, plågad av Israels olydliga folk. Det är faktiskt en av de mer dissonanta rolltolkningar jag upplevt.

En annan biblisk portalfigur, Abraham, gestaltas återhållsamt av Lamine Diang och når en oerhörd energi och sårbarhet. Av Herrens tre änglar står Michalis Koutsogiannakis närmast Gud men också närmast människorna, medan Henric Holmbergs ängel är en slug, misstrogen och lågmält komisk kontrollant i gudsfruktans tjänst. Nina Zanjani och Mattias Nordqvist som Eva och Adam och Mannen och Kvinnan är bägge fina i sin naturlighet, i kärlek och närvaro trygga ankare när föreställningen ibland flyter bort.

Scenografen Alex Tarragüel Rubio har på Stadsteatern tidigare skapat mångbottnade, intelligenta teatermiljöer. Här använder han både fysiska moduler och videoprojektioner. Berättelsen om Jona i valfiskens buk – Johan Gry gör här en av uppsättningens starkaste scener – utspelar sig mot en hudnära bild som är både myt och livets början. Jesus sista måltid med Mina Azarian omgiven av sina lärjungar är en trixig och smått genial projicering där mänskligt liv och helgonbild glider samman. Babels torn är en stege mot himlen, Noaks ark en fraktbåt med blodstänk för de utvalda. Särskilt de projicerade scenbilderna fungerar ögonblickligen, men få lägger något väsentligt eller intressant till de mysterier som spelas upp.

För vad denna Bibeln saknar är – djup. Eller var det aldrig meningen? Om syftet varit att förenkla och göra en preview på fast forward, då vore allting gott. Men nog är det synd att uppsättningen inte bättre förvaltar livsfrågorna, inte starkare frilägger och berör det mångtydiga, det alltjämt sprängladdade Ordet. Detta som teatern som ingen annan konstart kan, åtminstone hade kunnat.

Regissören som tidigare visat stor lyhörd för nyanser verkar nu ha drabbats av tondövhet.