Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Staden där alla måste välja sida

Ungerns polariserade politiska klimat påverkar även kulturlivet. Daniel Levin reste till ett Budapest där 30-talskonflikten mellan Hitler och Stalin återskapas på artificiell väg. Och där alla tvingas välja sida.
Några i den lilla gruppen pensionärer skruvar på sig. En tant i schalett skramlar med sin käpp medan en amerikansk turist knackar sin kompis på axeln och viskar: "Look ... Cool ..."
Samtidigt som hissen sakta börjar röra sig neråt tonar ljuset bort och rummet fylls av ett rytmiskt muller, som dova hjärtslag sammanvävda med ett metalliskt gnisslande. På en plasmaskärm presenterar sig en grånad man i kostym och glasögon med orden "det var jag som städade avrättningskammaren". Sedan berättar han detaljerat och i saklig ton om hur processen gick till. Det fanns ingen sista önskan "eller sånt trams". Men fångarna rakades noggrant och man kontrollerade att de var friska innan de tvingades att ställa sig på trälådan och repet lades runt halsen.
Dörrarna glider upp och vi befinner oss i en kal källargång. Rummet med galgen ligger vägg i vägg med en rekonstruerad cell. Svartvita porträtt av kvinnor och män som tillbringat tid här pryder väggarna.

Att vandra runt i Terrorns hus vid Andrássygatan i centrala Budapest är en märklig upplevelse. Autenticitet saknas inte: här huserade de ungerska pilkorsarna (för dem var det "lojalitetens hus") fram till dess att den kommunistiska hemliga polisen flyttade in. Och sedan 2002 inhyser byggnaden ett toppmodernt museum över de brott som begicks, i dessa lokaler och i Ungern.
Ändå är det något som skaver. Det handlar om regnanorakerna försedda med pilkors och en stjärna som säljs i museishopen, liksom om stearinljuset i form av Stalin, och Leninbysten ... Men också det dramatiska tilltalet, det välpaketerade förtrycket och lidandet - på minnenas marknad säljs här en (med ungerska mått mätt dyr) sanning om det förflutna, med alla till buds stående medel.
Eller är jag bara rigid, som blir misstänksam när inramningen inte är lika dyster som det som berättas?

Eszter Babarczy är en högprofilerad kolumnist och essäist och som bland annat undervisar vid Budapest konst- och designhögskola. Hon har uttryckligen bett mig att besöka Terrorns hus; inte för att bättra på mina kunskaper i 1900-talshistoria, utan snarare för att museet är en träffande gestaltning av såväl den polariserade ungerska debatten som de utmaningar kulturlivet står inför i dag.
Som alla jag talar med tar hon avstamp i hur det var före1989, under diktaturen. När ett samhälle berövas sin arena för politiskt samtal tystnar sällan samtalet helt, det flyttar och får en annan form; makten blir moralisk, informell. Och i "den gladaste baracken i socialistlägret" (men även i de mindre muntra) var den intellektuella människan en inflytelserik person. Inte bara dissidentvarianten. Men som Eszter Babarczy uttrycker det, "ju mer man behövde kontrolleras, desto högre status fick man".
Dagens situation skulle hon närmast vilja beskriva som ett vakuum. Hårddraget: demokratiseringen berövade kultursfären både politiskt bränsle och möjligheter till försörjning. Och i den fortfarande pågående övergången till en stabil liberal demokrati har det intellektuella livet ännu inte funnit sig till rätta.

Men för att återvända till Terrorns hus. Det öppnade under valrörelsen 2002, finansierat av Victor Orbán, dåvarande premiärminister och partiledare för högerpartiet Fidez (i dag i opposition men opinionsmätningar och analytiker är eniga om att nästa val kommer innebära regeringsskifte). Eszter Babarczy menar att å ena sidan är museet "enastående" och resultatet av ett positivt, inkluderande marknadstänkande - ett avsteg från den traditionellt elitistiska och uteslutande ungerska kultursynen (ett arv från tiden då kulturen var viktig och böcker sålde i stora upplagor bara genom att finnas till). Men å andra sidan finns det också ett explicit politiskt budskap som det inte går att bortse ifrån.
- Museet börjar och slutar med Victor Orbán och budskapet är att du ska hata kommunisterna. Skolklasser slussas igenom där och de får lära sig att idag är Orbán Gud, det är som på 50-talet, säger Eszter Babarczy, som politiskt definierar sig till vänster.
Och det är långt ifrån det enda exemplet på att kultur, politik och historia blandas i ett minst sagt högt tonläge. Tidigare i vår vägrade till exempel den välkände skådespelaren och högermannen Péter Blaskó ta emot Kossuthpriset, Ungerns främsta kulturpris, av premiärminister Ferenc Gyurcsány, ordförande i det reformerade socialistpartiet. Hade jag skakat hans hand, förklarade Blaskó i ett öppet brev i högertidningen Magyar Nemzet, "skulle jag inte längre ha kunnat smeka mina barns ansikten eller min frus hand".

Förläggaren och poeten Gábor Csordás grymtar mest när jag för Kossuthpriset på tal. Av dem som tilldelas priset är det alltid ett par stycken som belönas för politiska tjänster, menar han, och senast dessutom några som öppet hade sympatiserat med den kommunistiska Kádárregimen, "det är förkastligt". Samtidigt är det karaktäristiskt för hur det ungerska kulturlivet ser ut, "debatten handlar väldigt sällan om verk och trender inom konst och litteratur, utan om politik och den följer den dikotomi som präglar samhället".
- På ena sidan har vi en höger med nationalistiska inslag och på den andra vänstern och liberalerna. Allt präglas av den här uppdelningen. De stora tidningarna är partitidningar. Det är mer eller mindre omöjligt att verka som en fri intellektuell i Ungern. Alla vet var alla hör hemma, säger han.
Samtidigt, och detta är också alla snabba att påpeka, kan inte konflikten förstås utifrån ett traditionellt höger-vänster-perspektiv. Det politiska landskapet är upplöst, allt som existerar är olika slags populism (högern står till exempel för den mest marknadskritiska retoriken, kryddad med referenser till historiska oförrätter).

Författaren Péter Nádas skriver i essän Our poor, poor Sascha Andersson om de politiska fantasier människor spann i smyg under kommunisttiden, som efter demokratiseringen förblivit "socialistiska, kristna, fascistiska, demokratiska, nationella och liberala fantasier". Det går inte att dra ett streck och gå vidare, "vi har inte påbörjat nya liv, utan vi har enbart fortsatt de gamla".
De gamla liven, fyller Gábor Csordás i, var förvisso präglade av kryperiet och medlöperiet som framtvingades av den totalitära staten. Men problemet är äldre och går djupare. Det är en konflikt som har sina rötter i moderniseringen och uppkomsten av en kapitalistisk borgerlighet; mellan ett slags kollektivism med rötter i det feodala och en mer modern individualism. Kádarregimen skapade inte konflikten, men tillät att den under 60- och 70-talet växte sig starkare.
- I det är egentligen en uppdelning mellan två kollektiva identiteter. För det saknas en individuell identitet, ironiskt nog även bland liberalerna. Alla fastnar i denna obskyra kollektivism och talar bara för sin egen klan - såväl nationalister som liberaler, säger Gábor Csordás.

Och hela tiden lager på lager av den minst sagt komplicerade ungerska historien. För närvarande pågår till exempel en rättsprocess som syftar till att förbjuda en grupp som kallar sig Ungerska gardet, som skapats av det högerextrema partiet Jobbik (56 medlemmar svors i höstas in på årsdagen av revolten 1956). Gardet paraderar regelbundet i uniformer som på några detaljer när är repliker av dem som de ungerska pilkorsarna bar under andra världskriget. Och en inte alldeles ovanlig syn är bildekaler föreställande den ungerska kartan så som den såg ut innan Trianonfördraget 1920, då Ungern förlorade två tredjedelar av sitt landområde.
- Ibland får man höra att ungrarna bara tittar bakåt och att vi därför är oförmögna att fortsätta framåt. Men det går inte att gå framåt. Jag tror att vi först måste gå tillbaka för att där kunna svänga av på en helt annan avfart.
Varför finns det så många olösta knutar?
- De intellektuella har en stor skuld. Nästan inga tar idag ställning emot den utbredda antisemitismen eller mytologiserandet av det nationella och det förflutna. Efter 1989 fick många det svårt och då hamnade de i endera lägret för sin försörjnings skull. Författare som Péter Nádas, Péter Esterházy och Imre Kertész hörs ibland, men allt mer sällan. Undantaget skulle väl vara GM Tamás, säger Gábor Csordás.

Gáspár Miklós Tamás möter mig i trapphuset utanför sin lägenhet strax intill parlamentet (i början av 90-talet var han ledamot för liberalerna, men har sedan dess glidit allt längre åt vänster). Familjen har ännu inte stigit upp och viskande leder han mig in i sitt av böcker överbelamrade arbetsrum, för att sedan försvinna iväg till köket för att hämta kaffe. Det har varit svårt att få till en intervju. Kvällen innan, då vi egentligen skulle setts, var han med kort varsel tvungen att ge sig av för medverka i ett tv-program, för att tala mot vad han uppfattar som den tilltagande hetsen mot alla som inte anses passa in i dagens Ungern, "romer, arbetslösa, ensamstående mammor, pensionärer".
- Man kunde skicka SMS till programmet och alla var emot mig, konstaterar han lakoniskt när han slagit sig tillrätta.

Filosofiprofessor Tamás lever på många vis upp till klichébilden av en östeuropeisk intellektuell med ett förflutet som dissident: en spränglärd, piprökande och skäggig man i 60 årsåldern som på bildad engelska talar i essäform; varje ämne kläs i sitt idéhistoriska sammanhang och resonemangen meandrar långsamt mot en dagspolitisk analys. Men han är snabb att påpeka att han idag är något slags anakronism, "att den berömda östeuropeiska intelligentian inte längre existerar".
Samtidigt, vilket han också medger, blir han ofta inbjuden till tv- och radioprogram och tillåts skriva långa artiklar i tidningarna, "så vi är väl fortfarande mer inflytelserika än våra kollegor i väst".
Vi talar om den spända situationen i landet. Sedan det 2006 läckte ut att premiärminister Gyurcsány hade ljugit om tillståndet för ekonomin för att bli omvald har den bara blivit mer tillspetsad. GM Tamás är övertygad om att högeroppositionen fram till nästa val framgångsrikt kommer mobilisera väljare genom att spela på den latenta nationalismen. Utan verkliga politiska konfliktlinjer återstår bara "politiska passioner", menar han. Och i Ungerns fall leder det till att 30-talskonflikten mellan kommunism och fascism återskapas på artificiell väg; trots att det idag knappt finns några verkliga fascister och ännu färre kommunister.
- Den så kallade vänstern säger att de inte kan göra något åt tillståndet i landet, men att de i alla fall kan hindra fascisterna från att ta över. Högern säger också att de inte kan göra mycket, förutom att slutligen avsluta kommuniststyret. Så 60 år efter andra världskriget är det på ett symboliskt plan fortfarande Hitler mot Stalin.

Och de dagsaktuella, nationalistiska strömningarna är väldigt svåra att bekämpa, även för de få som försöker, säger GM Tamás och syftar på tv-debatten han medverkade i. Upplysningens idéer är kontaminerade, "det är inte vad du säger som räknas, upplysningen har ett biljud som folk känner igen, det är ljudet av kommunism".
- Alla hör bara det. Och antifascismen var det som legitimerade det gamla systemet, så de har på många vis rätt, men vad ska vi göra?

På vägen hem till Sverige läser jag Péter Esterházys Rättad utgåva, fortsättningen på hans magnum opus, familjekrönikan Harmonia Cælestis. Samma dag Esterházy avslutade den senare fick han reda på att den far han ägnat sin ansenliga litterära kraft varit angivare åt säkerhetspolisen, och Rättad utgåva blir dels till just ett tillrättaläggande, dels en exposé över Kadáreran och en gestaltning av hur diktaturen förgiftar den mänskliga anständigheten. Det är en krävande text och jag påminns om vad en kulturtidskriftsredaktör tidigare berättat för mig, att även litteraturen är polariserad i Ungern: "Idag har vi ett antal litterärt väldigt högkvalitativa författare, utöver dem ges det ut en hel del riktiga skräpförfattare, det finns inget däremellan."

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.