Enligt romsk tradition ska en blivande svärfar, innan giftermålet, ge bruden en så kallad pliashka – ett halsband av perforerade mynt. Bruden och hennes föräldrar uppvaktas mycket intensivt under en lång period. Ett nej till ett frieri är en otänkbar förödmjukelse.
Jag föreställer mig att Vanessa Ileva, 28, under den gångna veckan känt sig nästan lika uppvaktad. Men först kom kallduschen.
Tisdagen den 11 mars utsattes Vanessa, utanför den numera riksbekanta Hemköpsbutiken på Stigbergstorget i Majorna, för två skurar vatten när butikschefen skulle tvätta fönster. Flera vittnen iakttog händelsen och intygar att spillet var medvetet. Butikschefen ville markera mot den tiggande kvinnan.
Vanessa Ileva berättade att samma sak hänt dagen innan och flera kringboende vittnar om att personalen på Hemköp på senare tid blivit mer fientligt inställd till tiggarna.
Men den gångna helgen har ett hundratal Majornabor samlats för att demonstrera för Vanessas rätt att sitta och tigga på deras trottoar. Vanessa har fått uppmuntrande tillrop, blommor och ovanligt mycket växelpengar.
Stödet för en tiggande kvinna från Bulgarien, som uppehållit sig i Sverige en kortare tid, har varit alldeles enastående. Det hedrar Majorna och Göteborg. Mig veterligen är det unikt i Europa. I städer som Oslo, Paris och Berlin har det tidigare förekommit demonstrationer för fattiga romska EU-migranters rättigheter. Men då är det romerna själva som protesterat mot avhysningar från parker, skogspartier och kyrkor.
Det Hemköpschefen utsatte Vanessa för är däremot ingen ovanlighet. I augusti attackerades den rumänske tiggaren Gheorge Nicolae Trandafir utanför en livsmedelsbutik på Hulta i Borås av en man som utlöste en brandsläckare i ansiktet på honom och sedan försvann i sin bil. Dagligen sparkas det på tiggares myntkoppar, det hytts med näven åt dem, folk skriker på dem. Åk hem, får de höra. Oftast på ett språk de inte förstår – och ändå framgår budskapet.
De som försöker vaska bort fattigdom med brandsläckarskum, vatten och fönsterputs är inte ensamma om sopa-under-mattan-mentaliteten. De har bara gått från ord till brutal handling. Så många som 56 procent av svenskarna vill ha ett tiggeriförbud, enligt en opinionsmätning från Novus som TT publicerade i helgen. Politiker från Moderaterna, Centerpartiet och, förstås, Sverigedemokraterna har i olika grad krävt samma sak. Däribland justitieminister Beatrice Ask.
Säkert har makthavarna påverkat opinionen. Utan att ge begreppet någon som helst konkretion har man, genom att prata om tiggeriet som ”organiserat”, frammanat bilden av en maffialiknande verksamhet när det i själva verket rör sig om stora familjer och släkter eller folk från samma byar nere på Balkan, som organiserar sin försörjning på samma sätt som romer gjort i generationer.
Fientligheten mot Europas mest utsatta minoritet är väldokumenterad och kompakt. Inte minst här i Sverige där vi så sent som i fjol registrerade romer i ett särskilt polisregister, i vilket ingick personer som aldrig begått ett brott.
Det är inte särskilt svårt att ana ett samband mellan gamla lösdriverilagar, den förordning som fram till på 50-talet förbjöd romer att korsa svenska gränsen, Skånepolisens olagliga registrering i nutid och de aktuella förslagen om tiggeriförbud.
Men jag misstänker att det senare också handlar om en uppriktigt känd motvilja mot misären. Vi vill inte föreställa oss vad det innebär att människor på vår egen kontinent lever under så ovärdiga förhållanden att de tvingas tigga för att överleva. Och vi kan inte ta in vilket ansvar det ställer oss inför att de nu befinner sig på våra gator. Vi har svårt att hantera samvetskvalen som detta elände konfronterar oss med. Därför slår vi ifrån oss. ”Det är maffia. De vill inte jobba. De bara fejkar fattigdom.”
”Ger du till tiggare?”, frågar hon mig. Jag har sprungit på min rumänska mammas bekant och det är det första hon säger. Det första hon kommer att tänka på när hon snuddar vid ordet ”Rumänien”. Jag upprepar mina standardfraser: "Nej, jag försöker bidra på andra sätt. Jag tycker att det är ovärdigt med allmosor. Jag avskyr den skeva maktrelationen." Men jag märker att fraserna tömts på mening.
Jag vet nämligen att den fria rörligheten och tiggeriet är Balkanromernas enda vänner i Europa. Jag vet att det visserligen är sant, som Rumäniens ambassadör nyligen skrev på DN Debatt, att arbetslösheten i landet ligger under EU-snittet. Men jag vet också att bara 19 procent av de romska männen i Rumänien, och 11 procent av kvinnorna, har fast anställning, att sannolikheten att man hamnar i fattigdom är sex gånger högre om man är rom, att de fattiga romerna saknar el, rinnande vatten, avlopp, skolgång och mat.
Jag vet att erbjudandena om arbete inte haglar när de kommer till Sverige heller. Bortsett från det fåtal tiggare som får jobb som Faktumförsäljare finns här ingen möjlig utkomst annat än att prostituera sig, sno koppar, samla pantflaskor eller tigga.
Jag vet också en del om migrationens kraft. Jag har rest runt på Balkan och sett de spruckna tak som lagats med pengar från tiggarturnéer i norra Europa. Jag har sett romska ungdomar få skor och skolböcker bekostade av slantar från givare, gamlingar få livsuppehållande mediciner och spädbarn få mat i magen.
Det finns ingen studie kring hur mycket pengar tiggarna återinvesterar i sina ursprungssamhällen. Men Världsbanken uppskattar att migrerade gästarbetare över hela världen skickar hem mellan 2000 och 3000 miljarder kronor per år – lika mycket som Sveriges totala BNP. Rumänien tog bara under 2013 emot 3,6 miljarder dollar från gästarbetare i utlandet. I den summan ingår stora belopp som tiggts ihop på gator i bland annat Sverige. Det här biståndet är långt mycket mer effektivt än EU:s öronmärkta ekonomiska stöd till de östliga medlemsländernas romska minoriteter. EU-pengarna har nämligen, det visar de egna revisorsrapporterna, gett närmast noll effekt.
Så jag får allt svårare att motivera att jag sällan öppnar plånboken för en utsträckt hand.
Min mors bekant nickar när jag redogör för mina samvetskval. Hon var tidigare orolig för ”tiggarligorna”. Nu har hon läst många reportage om tiggarnas verklighet och tänkt om. Hon ger så ofta hon kan. Och det ska vi andra nog vara tacksamma för.
När man pratar med tiggarna själva och frågar om deras bild av svenskar framträder nämligen en, åtminstone för mig, något förvånande bild. De säger att vi är gudfruktiga och givmilda. De pratar inte om några brandsläckare som tömts i deras ansikten eller opinionsundersökningar som avslöjar att 56 procent av svenskarna vill förbjuda deras försörjning. Det tiggarna pratar om är i stället alla barn som gått fram och lagt en slant i deras koppar, alla pensionärer som bjudit på ett leende och en tia, alla unga kvinnor som gett dem en macka.
Det är, i tiggarnas värld, de goda svenskarna som får teckna bilden av oss allihop. Och nu har de boende i Majorna anslutit sig till den skaran. De nöjer sig inte med att lägga lite växelpengar i skålen. Dessa goda mitt ibland oss perforerar mynten, trär dem på ett halsband och accepterar inte ett nej av de övriga 56 procenten. För att ett nej till de fattiga och förföljda vore en otänkbar förödmjukelse för alla.
