I stekhet sol och vajande vind klev Christine Bjerendal ut för att möta den tionderankade italienskan Chiara Rebagliati. Hon hade inte varit nöjd med kvalet, där skyttet helt enkelt inte kändes riktigt bra tekniskt.
Nu hade hon chansen att göra det hon inte lyckats med på sina två tidigare OS, komma i närheten av en internationell medalj. Två segrar på torsdagen och hon hade varit ett par pilar från pallen.
I skuggan från hennes solhatt fokuserade hon blicken på tavlan 70 meter bort. Hon la an bågen, låste vänsterarmen och andades. Huvudet var, trots svetten som rann under hatten, där det skulle vara. Hon klarade, till skillnad från de tidigare olympiska spelen hon varit på, av att behålla lugnet. Och så släppte hon.
– Eight!
– Hachi!
En åtta. Ingen perfekt start, men med tanke på att italienskan bredvid precis skjutit en sjua satte det Bjerendal i förarsätet. Det förvaltade hon väl. Första set vanns med 26–24. Hon tog av munskyddet, tog en klunk vatten och skrattade tillsammans med tränaren Tomas Johansson. En blöt handduk lades över nacken, sedan var det dags igen. Set två.
LÄS MER:Detta hände i Tokyo medan du sov
Matchen vände
Italienskan började igen. Då började Christines vänstra ben skaka. Nervositeten har börjat sätta sig där de senaste åren. Samtidigt som kommentatorerna ropade ut att Rebagliati skjutit en nia, kände hon hur hennes balans hamnade allt längre fram på tårna. Pulsen steg. Skottklockan tickade ner snabbt. Hon rättade upp ryggen, siktade och andades igen.
Fem.
Där vände matchen. Italienskan vann setet enkelt. Christine Bjerendals vänstra ben fortsatte skaka. De två flaggorna vid måltavlan vinklades rakt mot varandra av en vind som inte verkade veta riktigt vart den var på väg.
– Man kan inte påverka någonting runt omkring, bara påverka hur du själv gör. Om man inte är klar i huvudet så är det svårt att prestera. Det är frustrerande. Jag känner stor skillnad jämfört med London och Rio hur jag har varit med i huvudet under den här tävlingen. Jag har fattat vad jag gör, säger hon.
Tyvärr räckte det inte till att besegra Rebagliati. Italienskan vann de två efterföljande sätten också – och Bjerendals tredje OS är över.
– Jag känner en besvikelse. Jag sköt bra i dag, om jag jämför med kvalet, då satt det inte tekniskt. Nu känner jag att jag sköt fina skott. Men ändå satt de inte, säger hon.
LÄS MER:Vad kostar ett OS-guld?
Vill få fram ett landslag
Coronapandemin har slagit undan benen för många idrotter under det senaste året. Bågskyttet har drabbats hårt och träningsmöjligheterna var få under 2020. I år har tävlingar börjat hållas igen. Att som liten sport få vara en del av, och synas i tv under, världens största idrottsevenemang skapar känslor.
– Det betyder mycket. Det är väl därför jag står här och lipar, säger Christine Bjerendal i skuggan under ett solparasoll.
Ögonen är blanka.
– Det gör mycket för sporten att vi får synas. Det behöver bli lite fler skyttar. Det är tre år kvar till Paris. Jag vill ha ett lag då.
För att hon kommer göra sitt bästa för att kvala till Paris 2024 råder det inga tvivel om. Pappa Göran Bjerendal har fyra olympiska spel under bältet. Christine vill inte vara sämre.
– Jag vill inte avsluta så här. Jag känner att jag skjuter så jäkla bra och så får jag inte visa det. Det är frustrerande. Jag har inte tänkt klart tidigare. I Rio så fattade jag inte att det var över förrän Tomas sa att det var slut. Nu hade jag koll på läget, jag visste vad jag behövde göra.
Men så var det det där med det förbannade vänsterbenet ...
– Det var de där jäkla ryckningarna, säger Christine Bjerendal och går i väg från de olympiska spelen med sina bågar under armen.
