I Skövde lär det göra det i alla fall framöver. Uddamålsförlusten mot Skuru har grämt dem. De båda förlusterna i förlängning mot Sävehof har varit än mer svårsmälta. Men i går rann det en helt ny typ av tårar nerför kinderna på Skövde-tjejerna, när de knep klubbens första SM-guld.
- Så skönt. Det har varit hemskt de tidigare åren, nu är jag så glad att jag inte vet var jag ska ta vägen, sa Anna-Maria Johansson, en av spelarna som varit med i alla fyra finalerna.
En kille som fått vänta lite längre är tränaren Magnus Frisk. Han började träna Skövde för 14 år sedan. Efter tre raka finalförluster var han minst sagt ifrågasatt i fjol. Men tillsammans med Kjell E Larsson har han fortsatt att kämpa mot målet med sin modell.
- Jag vet knappt vad jag säga. Det här känns ovant. Jag har ju aldrig vunnit någonting i hela mitt liv. Men visst känns det fantastiskt, det största jag har varit med om sportsligt. Jag har haft den här drömmen sedan jag började jobba med laget, men jag hade nog inte trott att det skulle dröja så här länge innan vi äntligen lyckades, sa han.
Att Skövde skulle gå och vinna SM-finalen var det inte många som trodde. Att de skulle krossa årets gigant i svensk damhandboll, nej, det fanns det absolut ingen som hade gissat.
- Det är alla andra som har blåst upp Sävehof som sådana jättefavoriter. Jag har sagt hela tiden att det är helt fel. Finalen avgörs i en enda match, det gäller att spela alla kort rätt då. Men gissa om det känns skönt att slippa stå på den andra sidan den här gången, jublade Skövdes landslagsstjärna, Linnea Torstenson, som är på väg till danska Ålborg.
- Ingenting är klart, jag har inte skrivit på något kontrakt. Ett beslut ska fattas inom kort, sa hon.
Guld-hatten satt på sned, den var tillknycklad efter den vilda segerdansen i Scandinavium.
- Vet i fasen om inte detta är det häftigaste jag varit med om. Vilken säsong jag har fått uppleva, att vi tog en OS-plats med landslaget och nu det här som vi har slitit tillsammans i fyra år för. Den här gången var det helt sjukt, vi var som djur på Sävehof-spelarna. Det glödde verkligen om oss. Helt underbart, men det känns som säsongen aldrig tar slut. Det är något nytt hela tiden och jag har nästan glömt vad man gör klockan 17 om man inte spelar handboll.
Anna Larsson, utsedd till årets försvarare, dyker upp. Men hon ursäktar sig direkt:
- Jag har bara gråtit och gråtit i en kvart nu. Jag har svårt att samla mig.
Hon behöver inte säga så mycket. Ännu en klockren försvarsinsats. Hela Skövde stod upp som en massiv djur. Hängde i Frida Toveby & Co. Välte ner dem i golvet. Släppte inte efter en millimeter.
- Vi hade lovat oss själva att bara se positiva bilder hela vägen. Den här gången vågade vi åt båda håll. Ingen vek ner sig, det var det som avgjorde och jag måste erkänna att jag har väldigt svårt att tycka synd om Sävehof. Allt jag kan säga är att jag vet verkligen hur det känns. Men nu ska vi bara njuta, sa Larsson.
