"Viktiga insatser för svensk segling"

Det sägs att revansch är en stark drivkraft. Att det finns en kraft att hämta ur ett misslyckande som ackumuleras och kanaliseras ut någon annanstans någon annan gång.

För fyra år sedan var Rasmus Myrgren på silverposition inför det avslutande medaljracet och enda hotet mot ledande Paul Goodison. Det visste britten om och seglade taktiskt bort den överraskade svensken från pallen och till en sjätteplats.

Förvånad, förvirrad och heligt förbannad klev Myrgren ur sin laser och lovade på stående fot att aldrig sätta sin rumpa i en tävlingsbåt igen.

Jag träffade honom bara ett halvår efter det beslutet och då hade han bearbetat Kina och lagt det bakom sig, påstod han. Någonstans mellan raderna kunde jag ändå läsa att det brann en låga fortfarande och jag utmanade: OS i London 2012?

Jag fick inte mer än ett kanske, vi får se, men jag anade att tävlingsmänniskan Myrgren inte ville bli ihågkommen som den där killen som kollrades bort från den olympiska pallen.

2010 var han igång igen och de senaste två åren – med god hjälp av GKSS-kompisarna och konkurrenterna Johan Wigforss och Emil Cedergårdh – har uteslutande handlat om ta den där, som han uttryckte det i går, jädra OS-medaljen.

Den grundläggande motivationen hittade han i det där smärtsamma Qingdao-spektaklet som var rent plågsamt för alla och inte minst för huvudpersonen själv – en eld som tillsammans med de två andra så för seglingen nödvändiga elementen, vind och vatten, gav ett välförtjänt OS-brons.

För svensk segling kan Lööf/Salminens och Myrgrens insatser i Weymouth visa sig oerhört viktiga. SOK har de senaste fyra åren satsat 20 miljoner kronor på OS-aktuella seglare – största utgiftsposten i budgeten – och har under hela våren/sommaren pekat ut just den blågula flottan som en möjlig medaljmaskin.

Med två redan säkrade har seglingen levt upp till förväntningarna och fyllt sin kvot. SOK har med andra ord fått valuta för sina satsade pengar och sånt väger tungt i kommande förhandlingar.

Peter Pettersson Kymmer