Signalerna från IFK Göteborg är en aning svårtydda. Dels bekräftade klubbdirektören under torsdagen att det ekonomiska resultatet för 2018 blir positivt, dels kom beskeden om att David Boo Wiklander och Emil Salomonsson i praktiken är förlorade.
LÄS MER:Salomonsson ser ut att lämna Blåvitt för utlandet
LÄS MER:Beskedet: IFK Göteborg dumpar lagkaptenen
Det innebär att truppen i nuläget består av 18 utespelare plus tre målvakter, varav tre – André Calisir, Carl Starfelt och Robin Söder – befinner sig i rehabilitering. Samtidigt är beskeden från både tillförordnad sportchef, klubbdirektör och tränare att det ska satsas på de befintliga spelarna och att ytterst få och ens några ska plockas in utifrån.
Det har både ekonomiska och ideologiska förklaringar.
Jag gillar det i grunden, men blir – faktiskt – lite fundersam.
Är pengarna så slut?
Eller … är akademispelarna så bra?
Enligt mina matematiska kunskaper och under förutsättning att truppen i slutändan ska bestå av 22 spelare innebär det att IFK Göteborg kan komma att flytta upp så många som fem spelare från Elit 1 till en redan ung A-trupp.
Rimligen skulle det kunna röra sig om några ur sextetten Rasmus Wikström, Adil Titi, Jake Weisbrod, Emil Holm, Noah Alexandersson och Samuel Ohlsson.
Talang i överflöd, men rutin i underkant.
Hintade under torsdagen
Jag tänker att truppen i slutändan kommer bestå av två målvakter (en av tre lånas sannolikt ut) och jag tänker att varken Lawson Sabah, Prosper Kasim eller Benjamin Zalo kommer tillhöra A-truppen.
Allt detta sammantaget innebär att IFK Göteborg för närvarande är nere på tolv tillgängliga utespelare, vilket får mig att höja på ögonbrynen, även om det är semester och långt kvar till 3 januari då träningen startar om igen. Så mycket nytt? Så lite klart?
Först på tisdag ger klubben delbesked om innehållet i den klubbade verksamhetsplanen. Klubbdirektör Max Markusson gav i samtal med GP under torsdagen små hintar som det går att fundera kring.
LÄS MER:Beskedet från IFK Göteborg: "Vi går plus"
Vad betyder ”de två kommande åren framför oss kommer bli väldigt tuffa”? Att en hittills okänd kostnadsmassa tvingar IFK till kraftig inbromsning i kostnad för A-laget? Att pengarna helt enkelt är slut?
Och hur ska ”att vi ska spela i allsvenskan 2020 är definitivt en absolut målsättning” tolkas? Att IFK Göteborgs sportsliga mål för 2019 är att hänga kvar? För ett år sedan var klubbens mål att 2019 skulle vara att möjligt medaljår.
Alexandersson, Selakovic och Olsson
Det hela känns väldigt riskabelt, där jag framför allt undrar vilka de rutinerade pjäserna är tänkta att vara. Jonas Olsson vann under sitt första år som tränare SM-guld med en framtvingat ung trupp, men där några av startspelarna lystrade till namn som Niclas Alexandersson, Stefan Selakovic, Bengt Andersson, Thomas Olsson och Magnus Johansson.
Utan dem hade varken Pontus Wernbloom, Mattias Bjärsmyr, Sebastian Eriksson, Jakob Johansson eller Gustav Svensson fått den utbildning och utveckling de senare fick.
Det blir några spännande dagar fram till medlemsmötet på tisdag – och styrelsens framtidsbesked.
Plus:
Framtidsspelarna lär få fler chanser i allsvenskan än någonsin. Det är bara av godo.
Minus:
Räcker rutinen i Blåvitt 2019 till?
