Förändring och utveckling är viktigt – men det måste ske med sans och balans.
Fotbollen har kommit till en punkt där det har tippat över. Det som så många människor älskar med den här sporten, spänningen, tillfälligheterna och impulsen finns snart inte kvar.
Mycket av fotbollsvärlden är ruttet och sjukt. Klubbar drivs som själlösa företag, mästerskap tilldelas länder där ord som mänskliga rättigheter inte betyder mycket och mutanklagelser mot pampar i de stora konfederationerna tillhör dessvärre vardagen.
I allt det där har det som faktiskt sker på plan varit relativt förskonat. Dock inte längre.
Nu har också fotbollsspelandet blivit misshandlat.
Förövaren heter Video Assistant Referee, VAR.
Det kom till för att hjälpa domarna. För att avlasta och skydda – och för att det skulle bli rätt och rättvist.
LÄS MER:VAR hissas och dissas av svenska landslagsspelarna
Tekniken skulle rädda oss undan de fel som den mänskliga faktorn står för. Ge oss chansen att backa bandet. Målkameror hade varit ett lyckat steg med att låta tekniken ge inflytande i fotbollen – det här var nästa kliv.
Herr-VM i Ryssland förra sommaren var det första riktigt stora testet.
Det slutade sisådär.
Nu står vi här ett år senare med ett pågående dam-VM, det största i historien. Förhoppningen var att VAR-utvecklingen fram hit skulle ha gått åt rätt håll.
Det kan vi konstatera att den inte har gjort.
I stället får vi uppleva matcher där det ska petas och granskas stup i kvarten. Om målvakterna har fötterna på linjen, om det är offside, rött kort eller straff. Samtidigt som spelet blir lidande och underhållningen hämmad.
Visst, vi får oftast de korrekta besluten, dock inte alltid då exempelvis handsregeln fortfarande tolkas olika av olika domare oavsett hur många repriser som används, men frågan är om inte det vi förlorar är större än så?
Ingen går på fotboll för att få se rättvisa.
Folk går på fotboll för att de älskar en klubb, ett landslag eller kanske vill känna en tillhörighet. Men också för att de i grund och botten älskar spelet och sporten.
Är det här verkligen den fotbollen vi vill ha?
Stina Blackstenius ordnade straff för Sverige i åttondelsfinalen. Blågula fansen jublade, svenska spelarna kramade om varandra, Caroline Seger la upp bollen på straffpunkten och sedan … väntan, väntan, väntan.
Båda lagen pausade matchen. Supportrarna pausade matchen. Alla väntade på besked. Så kom det: Ingen straff. Blackstenius hade varit offside i förstaläget. Helt rätt. Bra beslut.
Men processen dit?
Med två lag som vankar omkring i flera minuter, inte sällan flera gånger per match, för att det ska tittas på repriser av videodomare och huvuddomare.
Med supportrar som har gått på match för att leva ut sina känslor kopplat till det som sker på plan – men som inte kan jubla över en sekvens förrän teknologin har sagt sitt.
När de häftiga ögonblicken inte blir lika exalterande, då har mycket av charmen försvunnit.
Att inskränka på det till viss del är kanske ett måste. För även om ingen åskådare går på fotboll för rättvisa så blir det livat bland dem som blir orättvist behandlade. Tyvärr till en grad som gjort att det är en faktor för att VAR tagits fram.
Men innan ett projekt sjösätts kan det inte vara så långt kvar till dess att det fungerar.
Pauserna mitt i matcherna måste bli kortare.
Antalet situationer som granskas får absolut inte bli fler.
Dessvärre ser det ut att gå åt motsatt håll. Inte minst gällande den sista punkten. VAR:s inflytande har sannolikt inte nått sitt max. Inte bara i användande utan också i utbredning.
Jag blir inte förvånad om det snart är en del av våra nationella elitfotbollsserier.
I dess nuvarande form så fasar jag för det.
De svenska fotbollsfansen har under våren protesterat mot polisen rörande allt det där som ramar in matcherna och bär sporten. Nu är själva spelet också hotat.
Jag lånar deras växelramsa.
VAR – Fotbollsmördare.
