Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Eric Hilmersson: "Var en konsument – inte en supporter"

När Uefa-presidenten slår fast att Champions League-finalen lika gärna kan spelas i New York eller Kina blir det som man länge anat provocerande uppenbart: Supportrar betyder ingenting. TV-tittare betyder allt.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

De kommer slag i slag nu, beskeden från fotbollsbossarna som får en att undra om den internationella fotbollens framtid verkligen är något som man vill vara en del av. Den nye Uefa-presidenten Alexander Ceferins uttalande i veckan om att Champions League-finalen mycket väl kan komma att spelas i Kina eller New York är kanske det tydligaste tecknet hittills på att den moderna, internationella fotbollen inte längre bryr sig om begrepp som lokal förankring, historia, kultur och supporterskap. 

Även tävlingens nya format, som innebär att de fyra största fotbollsländerna, Spanien, Italien, England och Tyskland, alltid ska ha med fyra lag vardera i turneringen är ännu ett steg bort från tanken att David ska kunna slå Goliat. I stället ser man till att pumpa turneringen full med alla tillgängliga Goliats, samtidigt som man gör det ännu svårare för Davidar från exempelvis Sverige att få en del av kakan.
Det är cyniskt. Det är business. Och det är inte kul längre.

Jag antar att Ceferin och hans gelikar tänker att de ger oss vad vi vill ha: De stora stjärnorna, de stora lagen, de galaktiska mötena. Och det gör de ju. Med dagens format, där Champions League inte ens kan låtsas vara en turnering för mästarlag, garanteras vi att alltid få se Messi, Ronaldo, Neuer och Özil. År efter år. Stormatch efter stormatch pumpas upp i de sändande kanalerna och beskrivs som historiska titanmöten, när det i själva verket känns mer och mer som Harlem Globetrotters – en uppvisningsturnering gjord för att maximera tv-tittandet och därmed intäkterna.
Det är cyniskt. Det är business. Och det är inte kul längre.

Samma sak med EM, som framöver kommer att spridas ut över hela kontinenten. Nästa Europamästerskap kommer att spelas i 13 städer, bland andra Köpenhamn, Bryssel och Baku, vilket gör det i stort sett omöjligt för en vanlig supporter att följa sitt landslag på plats genom hela mästerskapet. Beskedet från toppen är tydligt: Stanna hemma. Titta på tv. Ta del av reklamen från alla dessa vidriga spelbolag som dagligen utövar sin hjärntvätt på alla sportintresserade tv-tittare. Var en konsument, inte en supporter.

Kanske är jag bara en nostalgisk bakåtsträvare, en gnällig idealist som inte fattar vad "dagens ungdom" efterfrågar. Men jag tvekar faktiskt. Jag tror faktiskt att vi börjar bli ganska många som känner att internationell fotboll har svävat iväg för långt från oss dödliga här på jorden. Ett tecken på det kan vara det fantastiska publika uppsving för allsvenskan, som ju faktiskt sammanfallit med att tv-utbudet av internationell toppfotboll formligen exploderat.

Det säger mig att ganska många söker efter något annat. Något som känns på riktigt. Vi kan låtsas att en match mellan PSG och Chelsea är ett "prestigemöte" men innerst inne vet vi att de inblandade spelarna och ledarna lika gärna kunde ha bytt plats med varandra om bara pengarna rullat åt ett annat håll under några av de där verklighetsfrånvända transferfönstren.

När 17-årige Alexander Isak, född och uppvuxen i Solna, gör mål för AIK så mullrar Friends arena av stolthet. När Gais möter Öis i superettan så är det över 120 år av lokalt förankrad prestige som står på spel. Tänk om fotbollens pampar hade vett att vårda detta lika ömt som de vårdar de europeiska miljardprojektens möjligheter att tjäna ännu mera pengar.
Tänk om.
Det kommer såklart inte att hända. Real Madrid, Bayern München eller något annat monsterlag kommer att vinna Champions League till våren. Och nästa vår, och nästa igen. Det är en inkomstbringande förutsägbarhet som tycks gå före alla andra värden i dag.
Det är cyniskt. Det är business. Och det är inte kul längre.