Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Joel Tivemo: Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll

Sverige är på väg att köra om vartenda landslag på vårt runda klot på vägen mot OS-guld. Två matcher kvar. Nu gasar vi!

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I den lilla park som omringar Saitama Stadium står hundratals växter av arten kejsarvinda i rader. De var ungefär en meter höga och gav ett något undernärt intryck, som att de hade lovat mycket men inte riktigt nått hela vägen. Ungefär som hela de här olympiska spelen.

På varje blomma satt ett litet vitt kort i storleksordningen fem gånger tio centimeter. Där hade de grundskolebarn som planterat och odlat växten, en var under vårterminen, målat något och skrivit en hälsning till de atleter som kommer till stadion.

Det var enkla budskap. ”Kom igen!” och ”Heja”. Jag fastnade lite längre framför en målning föreställande en person, en målvakt får man förmoda, med bister uppsyn som slänger sig efter en boll men ser den passera bredvid sig. Resultattavlan som var mycket noggrant tecknad bredvid målet visade 7–5 i röd respektive brandgul färg.

Barnet, som gick i andra klass, skrev att hen hoppades på många mål.

Historian mellan Japan och Sverige tydde på motsatsen. Två OS-möten hade gett totalt ett mål och hemmanationen hade visat defensiv styrka i gruppspelet.

Men ibland är ett barn mycket närmare sanningen än statistiken.

Attackerade på högerkanten

Det svenska laget samlades i ring inför avsparken som en gul klick av gulddrömmar i ett gräsfält av grönt. När spelet sedan skulle börja spred de sig som som fröna på en maskros för att pollinera planens ytor.

Det må vara vänstertrafik i Japan men det var på högerkanten Sverige gasade i väg från avspark. En lång boll damp ner bakom den japanska backlinjen och Sofia Jakobsson, som gjort tiotusen sådana djupledslöpningar i sina dar, spände högervristen.

Med vad som såg ut att vara en lite felbalanserad överkropp gick avslutet halvannan meter utanför.

Snart samlades den där maskrosen av gula matchställ dock igen. En höjdboll hittade in till Magdalena Eriksson som precisionsnickade in 1–0.

Hade det varit judo det här handlade om hade Sverige gjort en Ippon i den här matchperioden. Vi hade japanerna i ett låst grepp om nacken och hemmalaget kippade efter andan i den förhatliga luftfuktigheten.

Samtidigt:

Japan var på många sätt bättre än det Sverige ställts inför tidigare. Japan var på alla sätt annorlunda än det Sverige ställts inför tidigare.

I havsblått ställ spelade arrangören fotboll i kursiv stil.

Passning på passning, lätt framåtlutad, med full kontroll. Deras fotboll ropade ut i den mörka Tokyo-natten: titta vad fint vi spelar!

Sverige då? Vår fotboll stod med fetade bokstäver.

Det var power och push i varje pass. Det fanns en burdus bestämdhet i djupledsspelet. Sverige pangade upp bollar mot Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson.

Primitiv fotboll? Bara för att det var det som matchen gav oss.

Det här laget har en anfallsarsenal som en självutnämnd gränsvakt vid den amerikansk-mexikanska gränsen.

Men den här matchen var försvarsmakten inte lika imponerande. Efter 23 minuter blixtrade det till från den molnfria himlen. Ett lågt inspel från Sveriges vänsterkant gick mot första stolpen. Amanda Ilestedt hamnade ett steg för långt fram och glömde blicken bakom sig.

Där dök Mina Tanaka upp och stötte in 1–1.

Tillbaka till budokan: Japan krånglade sig ur det svenska greppet och kontrade med att använda Sveriges kraft mot sig själv.

Japanskorna började hitta planens högerfil och helt plötsligt låg en spelare och sprattlade i straffområdet och Sverige hade fått straff emot sig.

Hade det suttit publik på stolarna runt omkring mig hade det viskats om VAR. Nu blev det istället knäpptyst. Ingen sa något och inget hände. Sen sprang Lucila Venegas ut till skärmen på långsidan. Kanske var det en japansk game-show igång för det dröjde länge innan nästa vissling kom från mexikanskan.

Hon hade sett nog. Ingen straff.

Men maskrosen Sverige var, för första gången i det här mästerskapet, illa ute när Venegas senare signalerade för halvtid. Framförallt var det två problem som behövde lösas i paus.

– Hur skulle ytan bakom Magda Eriksson täppas igen? Chelseakaptenen var tillbaka på den för henne inte obekanta vänsterbacksplatsen men fick gång på gång se sig förbispelad. Bryderiet i backlinjen var dock mer kollektiv i sin karaktär. Japan tilläts (tack vare den pressresistenta mittfältsduon Miura och Nakajima) vända på spelet och sedan spela in bakom en stötande Eriksson.

– Hur skulle Mana Iwabuchi fångas in? Arsenalforwarden smög runt som en ninja om natten bakom Caroline Segers rygg och Amanda Ilestedts ben såg ut som två japanska pinnar i händerna på en amputerad arm när hon försökte stoppa Iwabuchi.

Exakt hur det svenska ledarteamet löste det var svåranalyserat, men i den andra halvleken blev Iwabuchis ninjaknivar slöa. Några ströchanser sipprade igenom men då stod Hedvig Lindahl (som var den ende i det svenska laget som startade och förlorade mot Japan i VM-semin 2011) där som den trygga punkt i tillvaron hon kommit att bli.

Magda Eriksson såg ut att sjunka lite – det gjorde hela den svenska pressen när inte läget var rätt – och det kursiva Japan började hänga lite väl mycket framåt. Hemmanationen hade förtvivlat svårt att sätta punkt.

Där har Sverige Stina Blackstenius som gått från ett litet frågetecken till den här turneringens kanske största utropstecken.

Hon visade det igen när Fridolina Rolfö efter 53 minuter vände på det minsta yen-mynt som finns (och de är så små att de letar sig in i varje söm i mina byxfickor) och frispelade Häckens skyttedrottning.

Med fel fot, i fel hörn, med fel sorts ansats gjorde hon allt rätt och satte 2–1.

Sverige hade VAR med sig

Kvarten senare dunkade Kosovare Asllani en vänsterkanon på en japansk näve. Var det straff nudå? Jadå.

Asllani, som fick svida om från vit till blå krage när Sverige inte hade mycket boll efter paus, bytte fot och stegade fram. Hon träffade maskan allra närmast höger stolpe. Sverige var i semi.

Cikadorna sjunger utanför Saitama Stadium. Vad de säger vet jag inte, men de måste vara blinda om de inte stämmer in i hyllningskören till det här svenska landslaget.

Den japanska författaren Haruki Murakami skrev för ett tiotal år sedan boken ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” i ett försök att beskriva vad löpningen hade betytt för honom under hans liv.

Det finns några fantastiska formuleringar i den, som det alltid gör i Murakamis verk. Han beskriver på en sida hur han inte har haft svårt att ta förluster, att de är en lika naturlig del av livet som livet självt.

”Ingen människa kan fortsätta vinna för evigt. Det går inte att ständigt köra i omkörningsfilen på livets motorväg.”

Japan blev bäst i världen för ett decennium sedan. Höga på sorgens kraft bara månader efter kärnkraftsolyckan i Fukushima vann de VM-guld i Frankfurt.

De blev det första asiatiska lag som blev bäst i världen. Ett glastak var sönderslaget. Silvret fyra år senare var lika imponerande. Men i Frankrike för två år sedan hade något hänt. Japanerna kravlade sig vidare från en på pappret lätt grupp och föll sedan mot Nederländerna. En gyllene generation skulle ersättas. Japan svängde av på en avtagsväg.

En amerikansk jeep hade redan 2015 gått upp jämsides. För en dryg vecka sedan hade USA gått 440 matcher utan förlust. De kunde inte annat än hosta i avgaserna när vi körde förbi dem i gruppspelet.

Redan 2019 började Peter Gerhardsson titta sig över axeln för att se om det fanns rum för en Volvo med regnummer SWE433 i fotbollens omkörningsfil. Den gången kom en nederländsk lastbil tutande ur döda vinkeln.

Nu? Nu har Sverige motorhuven ute.

Två matcher kvar. Sedan är vi förbi.