Som den undersökande reporter jag är utförde jag på söndagsförmiddagen därför ett test längs Canal de Alfonso XIII. Det är vattendraget som löper utanför vårt hotell här i Sevilla och används av både roddklubb och stadens fiskare.
Efter att ha läst om spanska värmesmockor och vad de kan göra med oss kylslagna nordbor hade jag förstås inte den minsta förhoppning om att kunna hålla jämna steg med helglediga andalusiska motionärer.
Redan efter ett par kilometer fick jag tänka om, när jag oväntat tog in på en första. Och efter att ha vänt vid Puente Cristo de La Expiracion lyckades jag till och med passera en andra, utan att egentligen behöva ta i.
Jag kände mig stark och såg för mitt inre att jag sprang slalom förbi ytterligare en drös.
LÄS MER:Simon Kjaer hyllas av omvärlden – för sin hjälteinsats
Det blev ett evigt vädertröskande i Sevilla den här dagen
Helt fräckt bytte jag efter detta namn på den omtalade vädersmockan från ”den spanska” till ”den svenska”.
Den som kommer slå till på La Cartuja vid pass 22.30 i kväll.
Budskapet till alla svenska EM-spelare är alltså: Ni klarar detta, det är bara marginellt jobbigare än några varv runt gräsmattan på Gothia Park Academy.
Vädertröskandet fortsatte när vi efter viss möda lyckades ta oss in i medierummet.
”Är du från svensk media?” undrade en vänligt sinnad spansk journalist och jag svarade naturligtvis ja.
”Varför tränar Sverige mitt på dagen när det är som varmast?” undrade ynglingen och jag förde fram min misstanke om att det var planerat sedan länge och kopplat till hur landslaget hanterade värmen under VM i Ryssland 2018.
LÄS MER:Emil Forsbergs svar – på Luis Enriques utspel
Sverige klarade värmen finfint i Ryssland, bättre än Spanien
Då tränade Sverige oftast mitt på dagen, drack som bara den och gömde sig sedan under parasoller och på AC-kylda hotellrum.
Resultatet har ni koll på. Sverige hanterade värmen helt okej, till och med bättre än Spanien som försvann ”redan” efter åttondelsfinalerna.
För Sverige handlar mycket om att hålla fokus. Det är inte lätt. Många av frågorna på presskonferens kretsade kring Christian Eriksen, vilket är helt logiskt, men för att utföra det uppdrag spelarna är här för – när beskedet nu är att den danske stjärnspelaren är på bättringsvägen – måste det läggas åt sidan.
Manifestationen före träningen var fin. Ett vitt tygstycke, en svart tuschpenna och ett budskap från hjärtat. Kämpa Christian. Precis så. Men nu match.
LÄS MER:Svenska landslaget skickar sitt stöd – efter Christian Eriksens otäcka kollaps
På den spanska presskonferensen tyckte jag mig uppfatta en detalj som historiskt sett har utvecklats till en fälla för de större fotbollsnationerna.
Luis Enrique lyfte, när han talade om det svenska anfallsspelet, fram Emil Forsberg och Dejan Kulusevski som två starka spelare. ”Problemet” för Enrique är att Kulusevski sedan i tisdags har befunnit sig utanför den svenska EM-truppen efter att ha smittats av covid-19.
Varje sekvens måste utföras på personbästanivå
Går detta att tolka som underskattning? Känner den spanske förbundskaptenen inte till att Juventusanfallaren är otillgänglig? Kanske.
Att den spanske förbundskaptenen lägger störst vikt vid det egna uppträdandet råder det inget tvivel om. Sverige är ett hinder på vägen, en motståndare som ska besegras.
Sådana uppgifter kan ibland vara ganska kluriga.
För att Sverige ska ”få med sig ett resultat” är planen enkel. Varje beslut, duell och sekvens måste utföras på personbästanivå.
Sådant är Sverige bra på.
Det lärde vi oss i Ryssland.
Och vad bättre är: Fotbollsmatcher spelas alltid elva mot elva, oavsett vad motståndarna heter.
Min svenska matchhjälte går under namnet Emil ”Foppa” Forsberg, han med frisparkarna, ni vet.
