Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Ulricehamn visar världen hur skidtävlingar ska göras

25 000 timmars obetalt arbete betalar sig. Det kan föreningarna i Ulricehamn intyga.
Och nu just nu tyder allt på att vi får ännu en magisk idrottshelg i Europas nya skidmecka.

Det går faktiskt att skriva den där sista meningen utan att överdriva. För som GP tidigare skrivit om så var det ingen annan världscuparrangör som kunde mäta sig med publiksiffrorna i Ulricehamn för två år sedan. Omkring 60 000 åskådare tog sig då till Lassalyckan och det internationella skidförbundet fick äntligen en anledning att jubla.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det har ju varit lite dåligt med det annars.

Längdskidåkningen är i dagsläget mer ifrågasatt än på länge. Antalet nationer som satsar tycks minska och när de svenska sprintdamerna häromsistens lade beslag på samtliga pallplatserna i Dresden var det lika mycket ett svaghetstecken för sporten som ett styrkebesked från Stina Nilsson & Co.

Nere på kontinenten är det numera skidskytte som gäller. Längdskidåkning håller allt mer på att bli en nordisk/rysk affär och längs med banorna i Davos och Val Mustair är det deprimerande glest mellan åskådarna. Just därför kom Ulricehamns oerhörda succé som en skänk från ovan för två år sedan och när det nu är dags igen tyder inget på att det inte ska upprepas. När till och med SMHI har svängt från dystra prognoser till soliga kan vi räkna med en klassisk folkfest på Lassalyckan.

Och det här är verkligen folkets tävling. Det är Ulricehamns IF – en klubb med 112 års historia att luta sig mot – som skapat det som nu ses som en omistlig del av världscupcirkusen. Arbetet inför, under och efter tävlingarna utförs av ideella krafter – förra årets handlade det om 25 000 timmar obetalt jobb – och det är just den klassiska svenska modellen som ger traktens föreningar en ljusare framtid.

För tack vare publiktillströmningen 2017 kunde arrangören betala ut 1,6 miljoner till de föreningar som hjälpte till att förverkliga drömmen. Det var inte pengar som de var garanterade. De ställde upp ändå. Där har ni grunden till hela grejen. Och nu läser jag i Ulricehamns tidning att utdelningen lett till att Grönahögs IK kunnat köpa en fyrhjuling, att Timmele Goif har kunnat byta fönster i klubbstugan och att Equmeniaförsamlingen kunnat investera i en automatisk dörröppnare.

Det där sista är ju nästan osannolikt symboliskt: Ulricehamn visar världen hur skidtävlingar ska göras – och effekten, den viktigaste effekten, blir att det lokala föreningslivet kan öppna dörrarna för nya medlemmar.

Det är vackert.

Sportsligt då? Ja, Therese Johaug är ju tillbaka och gör sin första världscupstart på svensk mark sedan den långa avstängningen. Hur tas hon emot? Jubel eller glåpord?

Jag tippar på kraftig övervikt för det förstnämnda, men utesluter inte att det utmed spåren kan finnas de som passar på att säga sitt hjärtas mening.

Det tror jag att hon är beredd på. Och det kommer knappast hindra henne från att fortsätta sitt sanslösa segertåg.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.