Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Mattias Balkander: Uefa borde ha gjort ett undantag och flyttat matchen

Nej, matchen skulle inte ha spelats vidare. Men vad gör det en dag som denna? Det viktigaste är att Christian Eriksen är någorlunda okej.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Självklart ska man försöka spela vidare till varje pris, men det här? De danska spelarna var knappast sig själva eller i stånd att prestera på normal nivå efter det som hände Christian Eriksen, sannolikt inte de finska heller. Oavsett var de sportsliga förutsättningarna på ett avgörande sätt satta ur spel.

Uefa borde ha brutit matchen, satt ett nytt speldatum och försökt hitta en lösning.

Har det europeiska fotbollförbundet lyckats skramla igång det här mästerskapet trots pandemi, massdöd och fortsatt hög smittorisk borde även detta ha gått att lösa.

Varför inte under söndagen? Efter att ha lyssnat med de båda lagen.

Den matchen borde heller inte spelats

Det här är större än ingångna tv-avtal, uppgjorda avtal och ”business as usual”.

Jag kommer att tänka på Heysel-stadion och Europacupfinalen 1985. Den gången blev det match mellan Juventus och Liverpool trots att spelarna – särskilt Liverpools – var chockade och i stunden knappast kunde ta in den läktarkatastrof som krävde 39 människors liv.

Den matchen borde aldrig ha spelats. Inte där och då, möjligen senare.

Den nordiska förbrödningen på innerplan innan matchen återupptogs var fin att se.

Det stöd den danska publiken gav sin fotbollshjälte under spelavbrottet på Parken var en känslomässig knockout. Från hela fotbollsvärlden rullade hyllningar, böner och stöttning in.

Janne Andersson talade häromdagen om att veckans covid-intrång i den svenska EM-truppen inneburit hans enskilt tuffaste period som ledare och att han känner oro inför vad som komma ska. Frågan är hur den danske förbundskaptenen Kasper Hjulmand går vidare efter den här kvällen?

Ännu en insikt om alltings förgänglighet

Från ett personligt perspektiv kom nyheten om Interstjärnans hjärtstillestånd som en chock. Ihop med övriga svenska EM-journalister befann jag mig i ett flygplan över Europa när Danmark-Finland spelades i Köpenhamn. Det var först vid landning i Sevilla magnituden av händelsen gick upp för mig. Som en smocka. Som en insikt om alltings förgänglighet. Om att livet är skört och något att ta vara på varje dag, varje ögonblick.

Det är lätt att det där blir klyschigt, men det är inte mindre sant för det.

I Sevilla var det 26 grader vid landning, vi möttes av en tom flygplats endast fylld av vakter och flygplatspersonal som scannade PCR-tester och såg till att saker och ting flöt fint.

Taxichauffören gjorde vad han skulle, rallykörde oss till hotellet och på TV visar de bilder på Christian Eriksen och det svenska landslag som tog mark någon timme före oss och iförda munskydd klev på en blågul buss.

Det är nära nu.