Tennisens uppgång - och fall: "Kanske har vi nått botten"

Bröderna Ymer stod för en riktig sensation när Skara-sönerna spelade hem slutsegern i dubbelturneringen i Stockholm Open i oktober.

Yngre brodern, Mikael, 18, presterade dessutom imponerande tennis i singelturneringen, där han först skickade den spanska stjärnan Fernando Verdasco ur tävlingen och sedan sånär stod för en ny superskräll mot världsspelaren Ivo Karlovic, 37, i den andra rundan - men till slut fick tonåringen se sig besegrad med 1-2 i set.

– Han var snabb och gjorde det väldigt bra i början. Det är ofattbart att han bara är 18, berömde Karlovic svensklöftet efteråt i TV4 Sport.

Lovord som ingjuter tro i svensk elittennis. Som signalerar hopp om att det snart kan bli framgångar på yttersta världsnivå igen.

Ett ämne det varit minst sagt tunnsått med efter att körtelfebern 2011 tvingade Robin Söderling att lämna den stora scenen. Inte sedan stjärnan från Tibro försvann bort från rampljuset har Sverige haft en spelare på herrsidan som har lyckats slå sig in på rankingen över de hundra bästa i världen.

Tio av de bästa var svenskar

För tjugo år sedan var det andra tider. Vid årsslutet 1996 kom tio av de hundra bästa spelarna i världen från Sverige och landslaget tillhörde allt som oftast ett av de främsta på planeten.

1996 förlorade man förvisso Davis Cup-finalen, men både ett och två år senare placerade sig de blågula tennisstjärnorna högst upp på prispallen i den prestigefyllda lagturneringen. Svensk tennis blomstrade.

Men på tjugo år kan det hända mycket. Och när 2016 rundas av är glansdagarna inget annat än ett avlägset minne.

Ett tungt nederlag mot Israel på bortaplan i november innebar att ett redan kritiserat landslag föll ur division 1 ned till division 2. Ett resultat som är historiskt dåligt. Ett nederlag som vittnar om att svensk landslagstennis aldrig någonsin har varit längre ifrån finrummet än vad det är just nu.

"Är botten nådd nu?"

Magnus "Gusten" Gustafsson, född i Lund men uppvuxen i Göteborg, var med i det DC-lag som 1998 vann finalen mot Italien.

Han var en del av den gyllene svenska tennisgeneration som under 80- och 90-talet följde upp den tennisvåg som tog vid efter Björn Borgs framgångar. Gustafsson var som bäst rankad tia i världen.

Sedan han la racketen på hyllan 2001 har han fortsatt att engagera sig i sporten han älskar. Och femton år efter att han själv avslutade sin proffskarriär är han bekymrad över tennisens utveckling i landet som tidigare var en nation att ta efter och se upp till.

– Är botten nådd nu? Det är omöjligt att säga. Kanske har vi nått botten, kanske inte. Men ska jag vara helt ärlig tycker jag det är oväsentligt om Sverige ligger i division 1 eller division 2. Personligen tycker jag det. För det blir inte så mycket mer hype kring sporten bara för att de ligger i division 1. Det finns andra bitar som är viktigare.

För hög måttstock

När GP träffar honom i moderklubben GLTK:s lokaler berättar han att han många gånger har funderat på varför tennisens utveckling i Sverige har tagit den väg som den har gjort.

Och även om han menar att det är många olika parametrar som spelar in, pekar han på ett särskilt skäl till raset.

– Den absolut största anledningen till att det har gått som det har gjort för svensk tennis är för att man tittar tillbaka alldeles för mycket på hur det var under glansdagarna. Den bilden är så totalt missvisande så det finns inte. Och det ligger svensk tennis i fatet. Vår framgångsrika historia är på många sätt också vårt största problem.

Han fortsätter:

– Jag kan inte komma på en enda sport, åtminstone inte en så stor sport som tennisen ändå är, där dominansen har varit så stor från ett så litet land. Jag tror det finns få som ens kan komma på ett exempel där det har varit liknande dominans som Sverige visade upp i tennisen. Och att då kräva att man ska kunna nå dit igen...

Legendaren menar att måttstocken för vad som klassas som framgång i svensk tennis är alldeles för hög. Han tycker det är orimligt att sträva efter att uppnå samma resultat som på 80- och 90-talet.

– Det är många okunniga som bara tittar tillbaka och jämför med hur det var, i stället för att titta framåt och se vad som är realistiskt. Man ställer sig hela tiden frågan; ”Varför hittar vi inte tillbaka?". När man egentligen borde se på fakta och vad som är rimligt.

Förändringens tider

Efter förlusten mot Israel lämnade förbundskapten "Fidde" Rosengren sitt uppdrag och svenska tennisförbundets sportchef Johan Sjögren har nyligen tackat för sig. Johan Hedsberg har tagit över som Davis Cup-kapten och det är en förändringens tider hos förbundet.

– Det ska bli jäkligt intressant att se hur det blir nu. Hur man ska försöka styra skutan den här gången, säger "Gusten".

Han tror att det, trots motgångarna, fortfarande finns en stor hunger efter att få svensk tennis att lyfta.

– Viljan att hjälpa och viljan att förändra finns. De flesta av oss i min generation finns kvar inom tennisen på ett eller annat sätt. Det finns jättemycket kunskap runt om i Sverige - som bara vill göra det bättre för svensk tennis.

Ymer startskottet på något bra

En viktig faktor för att nå framgång på nytt menar Gustafsson är att få med flera spelare på tåget mot toppen - och han tror bröderna Ymers framsteg kan bli startskottet på något bra.

– Det är väldigt viktigt att man inte blir ensam på toppen, det är alltid lättare att ha med sig någon där uppe. Omgivningen sätter press och det är ganska tufft att hantera det helt själv. Det är jättebra att Micke Ymer gick bra i Stockholm Open. Då är inte Elias ensam på toppen.

Vad tycker du är realistiskt för svensk elittennis att sikta på, vad ska man vara nöjd med?

– Hur stor är chansen att vi ska ha en eller två topp hundraspelare? Jo, det är ändå okej - men det kan också vara en slump att man får till det. Men att få fram två topp hundraspelare, två som ligger mellan 100-200, två som är mellan 200-300 och så vidare, då kan jag lova dig att då är det ingen slump. Det är dit jag vill att vi ska nå - men där är inte Sverige i dag.

Krävs strukturella ändringar

För att kunna nå dit tror Magnus Gustafsson att det krävs flera strukturella ändringar inom tennisen i Sverige. Framför allt menar han att det är på barn- och ungdomsnivå som det måste tas nya grepp.

– Vi måste börja bygga det här från grunden, när barnen är sex, sju, åtta år. Gör man inte det blir det svårt att ändra när de är 15. Då kan det ofta vara för sent, både teknisk, fysiskt och mentalt.

Han tycker att alla barn som gillar att tävla måste uppmuntras till att göra det - samtidigt menar han att de som inte känner tävlingsandan i tidig ålder ändå måste få en chans att utvecklas i lugn och ro.

– Det hetsas och stressas ofta i alldeles för tidig ålder. Folk tittar på resultat alldeles för mycket i stället för att se långsiktigt. Föräldrarna till barnen vill se resultat, och när de inte får se det, då vill de, efter ett eller två år, vidare till nästa klubb eller tränare. Det är inte bra. Vi måste lyssna på barnen, vad de själva vill.

– När vi, i min generation, var små lät föräldrarna oss leka fram glädjen över tennisen. Precis som det ska vara. Men visst, det får inte bli för mycket åt det hållet heller. Det är ofta ett jäkla snack om att ingen ska få vinna och allt bara ska vara lek. Varför inte hitta någon slags jämvikt?

Förändringar åt rätt håll

Men han tycker sig se positiva förändringar. Gustafsson berättar att det vid flera ungdomstävlingar numera finns tre olika klasser för barnen att anmäla sig till. De olika klasserna är uppdelade efter tävlingsintresse och hur långt barnen har nått i sin utveckling.

– Alla som verkligen vill tävla till max kan välja A-klassen, de som vill ha något mellanting kan välja B och barnen som mest vill spela för skojs skull kan välja C.

Han fortsätter:

– Med det här systemet får alla chans till en bra utveckling, och varje barn får möjlighet att själv välja nivå. Det ger mycket mer än när ett barn som vill tävla jättemycket och som ligger långt fram i utvecklingen möter ett barn som inte vill tävla och som inte har kommit lika långt. Att spela en match som kanske slutar 6-0, 6-0 och är över på 25 minuter, vad ger det?

Vill ändra sportens inriktning

En annan viktig aspekt för att svensk tennis ska komma på rätt köl igen tror Gustafsson är att fler barn ska vilja börja med sporten. Hur det ska gå till? Få den i grunden individuellt inriktade sporten mer lagfokuserad.

För fyra år sedan sjösatte 49-åringen projektet "Små lirare", just med syftet att skapa bättre gruppdynamik och sammanhållning hos barn som utövar tennis.

– När jag fick idén till det här satt jag och tänkte tillbaka på när jag spelade tennis som barn. Det som gjorde att jag fortsatte då var kanske inte främst tennisen i sig utan kompisarna.

Projektet är ideellt och kräver att föräldrar med barn som spelar tennis engagerar sig. Det handlar inte om att barnen ska träna mer tennis - utan om att de ska umgås mer och skapa starkare band till varandra.

Det ska fungera som ett komplement till den ordinarie tennisträningen som bedrivs i klubbarna.

– Vi träffas i grupper för att umgås. Vi möter olika föreningar i fotboll, innebandy, ishockey. Vi anordnar saker hela tiden. Jag tror det här är jäkligt bra för individuella idrotter. Lagidrotterna har ju mycket av sammanhållningsbiten gratis, men i många individuella idrotter saknas det helt.

"Resultatet har kommit blixtsnabbt"

Från början startade Gustafsson upp en grupp med barn från olika klubbar i Göteborg. Idén blev dock snabbt uppskattad och numera finns det grupper med "smålirare" på flera olika platser, inte bara i Göteborg utan i hela Sverige.

– Resultatet har kommit blixtsnabbt och det har svenska tennisförbundet uppmärksammat. Därför håller vi på att sjösätta det här projektet i alla regioner i Sverige. Stockholm kör igång i januari, Tennis Syd är redan igång, och även andra individuella idrotter som bordtennis och badminton i Göteborg har fått upp ögonen för konceptet. Bordtennisen har anammat idén och startat upp en liknande variant i mindre skala.

Och "Gusten" säger att han, i gruppen som han själv har huvudansvar för, har fått ut precis det som han på förhand hoppades på.

– Min förhoppning var att det här skulle hjälpa barnen att alltid ha en positiv tanke om tennisen, kompisarna och allt runt omkring. Och det har faktiskt fungerat. Vi har lyckats få till en jäkla sammanhållning. Alla i gruppen umgås. Träffas de inte fysiskt så hörs de på Skype eller Facebook.

Att bygga en stark gruppdynamik tror han inte bara är av högt värde när det gäller att få barn att vilja spela tennis. Utan legendaren menar också att det ur ett elitperspektiv kan ha stor betydelse för hur framgångsrik en spelares karriär kan bli.

– Det kommer komma dagar då du tycker att allt känns skit, men har du kompisarna att luta dig mot och samtidigt sporras av så finns det en helt annan motivation till att kämpa vidare. Då vill du inte vara den som viker ned dig. Just en stark gruppsammanhållning kan i slutändan vara skillnaden mellan att du lägger av tidigt eller att du faktiskt blir en elitspelare.

Han fortsätter:

– Får vi fler barn till att spela tennis är chansen större att vi får fram fler elitspelare. Och har vi fler elitspelare att tillgå är möjligheten så klart också större att vi får fler som når den absoluta toppen.

Gustafssons 13 punkter för varför svensk tennis tappat sin ställning:

Datorer/ipads/iphones:

– Inte bara tennisen utan alla sporter har fått lida för det. När det inte fanns var man ute mycket, mycket, mycket mer och lekte och rörde sig på ett helt annat sätt.

Media:

– Är du topp 300 i världen då har du gjort något jäkligt bra - men om du då bara får läsa hur jäkla dålig du är, då börjar du tvivla på dig själv. Ibland hade det behövts lite mer perspektiv från medias sida.

Samarbetet mellan spelarorganisationerna:

– På 1980-talet gick ITF, ATP och WTA åt olika håll. ITF är den organisation som har fått ta den stora kakan, medan de andra har det tuffare. Jag tror mycket mer på samarbete och att få alla ägg i en korg.

Tennisens globalisering:

– Omkring 130 länder spelar Davis Cup varje år. Hur stor är sannolikheten då att du, som ett litet land, ska kunna få fyra topp hundra-spelare?

Ensamracen:

– Det jag hatar mest inom tennisen. Föräldrarna, barnet, tränaren, fystränaren. Det är bara de som kör ihop. Du tänker inte på barnens välbefinnande och du tänker inte långsiktigt.

Närheten till tennisbanan:

– På "Borg-tiden" byggdes det upp massvis med tennisbanor som nu har försvunnit eller förfallit. Närheten till tennisbanan är otroligt viktigt.

Skolans ansvar:

– Barnen måste bli mer aktiva i skolan. Man ska inte få sitta med sin ipad varenda rast, som det är nu. Visst, det kanske bara är en lunch eller en kvarts rast, men det gör så jäkla mycket det du får där.

Samarbetet med andra idrotter:

– Det fungerar generellt för dåligt. Inom tennisen har du stor nytta av att utöva andra idrotter. Du måste kunna hjälpa varandra mer. Jag har alltid varit övertygad om att du, för att få fram den optimala tenniskroppen, behöver sysselsätta dig med andra sporter.

Ideella krafter:

– Den ideella hjälpen de olika sporterna får är väldigt ojämnt fördelad. Ofta blir de små sporterna lidande.

Outbildade tränare:

– Jag sågar inte tränarna i Sverige för vi har jättemånga duktiga tränare, men vi behöver ha kompetens på alla områden. Det behövs kunskap om det fysiska, tekniska, taktiska och även kost och vad du stoppar i dig. Den breda kunskapen är det få tränare som har.

Fördelning av tränare i klubbarna:

– I stora klubbar med många tränare fungerar det bra - men i mindre klubbar finns det tränare som blir väldigt ensamma med mycket ansvar.

Rankingsystemet:

– Det är kass. När du är barn känner du dig kanske ofta som ditt senaste resultat. Det kan lätt bli att du fokuserar för mycket på rankingen, det sätter sig i skallen och hämmar din långsiktiga tennisutveckling.

Ekonomin:

– Det där med ekonomin är ett aber för tennisen. Mitt mål är att få in så många som möjligt på college i USA, så att de kan få betald skolgång och samtidigt satsa på tennisen.

Philip Troller