Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Bildbyrån
Bild: Bildbyrån

Joel Tivemo: Tanken på den allsmäktiga akademin äcklar mig

Anläggning i miljardklassen. Hyllande profiler som Pelé och Svennis. VM-guldmedaljörer och ungdomstitlar.
Aspire Academy låter ju som något helt fantastiskt.
Ändå äcklas jag av tanken på den.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

LÄS MER: Stjärnan en produkt av Qatars miljardakademi

Det är lätt att bli frälst när man ser Aspire Academys lokaler. Eller lokaler och lokaler. Det är ett palats för idrottande barn. I 15 år har den här akademin verkat för att sätta Qatar på idrotts-världskartan.

I en av de första meningarna på akademins hemsida går att läsa hur det är av stor vikt att scouta i ung ålder för att kunna välja ut och sedan fostra barnen till mästerskapsidrottare.

Det som väljs ut får allt de behöver. Men får dem verkligen det viktigaste?

Kärleken, glädjen, gemenskapen?

Det här är verkligen ingen unikt för Aspire Academy eller för det här landet. Aspire är uppbyggt av tyskar och spanjorer med bakgrund i de största klubbarna i Europa. Det bästa till de bästa. Inget till resten.

Jag var själv en ganska dålig fotbollsspelare i förhållande till mina lagkamrater under hela min barndom. Jag vet känslan av att som 14-åring komma till skolan med vetskapen om att jag mer eller mindre är den enda av mina vänner som inte är uttagen på nästa distriktslagssamling. Det är inte så idrott ska vara. Inte för barn.

Självklart spelar miljön och förutsättningarna roll. Har du inga spjut kan du inte kasta. Har du inga skor kan du inte springa. Men en omgivning eller dyr träningströja extra kan aldrig tända den eld som krävs för att nå ett OS. Den tänds bara inifrån. Och jag är säker på att akademier – må de vara qatariska eller svenska – släcker väldigt många fler olympiska eldar än vad de tänder.

Qatar har som vision att 2030 vara ett föregångsland. Ett centrum inom idrotten och många andra fält. Jag hoppas verkligen de funderar ett varv till.

Det är inte bara det att forskningen visar att om vi får med fler längre i idrotten får vi också en större bredd. Vi måste också ställa oss den viktigaste frågan av dem alla. För vem är idrotten till? Jag har funderat och jag tycker i alla fall att idrotten är precis lika mycket till för Ahmed som är 7 år och väger 17 kilo för mycket som för 14-årige Hassan som redan jagas av Real Madrid. Den ska framförallt inte vara till för att tjäna en nations politiska intressen. Den ska inte vara till för att låta en ensam ledare sola sig i idrottens glans.

På allt för många platser i världen är idrotten exklusiv. Något som bara några få får vara med i. Det kan handla om att du har fel kroppsbyggnad. Att du är sent in i puberteten. Eller – som Aspire Academy är ett lysande exempel på – att du är kvinna.

Se på Mutaz Barshim. Han säger själv att han var en av de sämsta i sin träningsgrupp tills han var 16-17. Hur han fick fortsätta i Aspire vet jag inte men fortsätta fick han i alla fall. I dag är han den som hoppat näst högst någonsin.

När man pratar med folk här i Qatar lyser deras ögon upp när jag nämner Aspire Academy. Det finns något nästan heligt över platsen där talanger slipas till diamanter. Det enda idén om den allsmäktiga akademin väcker hos mig är äckel.