Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"Ta vara på chansen att skapa minnen tillsammans"

Mayday, mayday! Jag är rädd att jag har svängt, jag är rädd att jag har haft fel – jag är fullkomligt livrädd för den engelska ödmjukheten, för deras nya självbild, för Harry Kane, Gareth Southgate och allt det andra. Jag är, som ni förstår, rädd att det tar slut i dag. Rädda oss!

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Hur det än är suddas gränser mellan tro och fakta i ett pressrum dygnet före viktiga VM-matcher lätt ut. Vi blir vankelmodiga, självkritiska och osäkra.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Om ni råkar läsa att jag i denna text skriver att jag tror att Sverige skall vinna en kvartsfinal mot England i fotbolls-VM 2018 bör den omedelbara följdfrågan bli ”hur kan du veta?”

Jag kan inte veta det. Jag har ingen aning. Och då har jag ändå med sex timmars mellanrum lyssnat på både Janne Andersson och Gareth Southgate och försökt analysera varje stavelse.

LÄS MER: England hyllar Sverige: "Ett väldigt starkt lag"

Uttrycken är förbluffande lika, respekten för motståndaren uppriktig, insikten av att det egna blir avgörande på plats och beskrivningen av gruppen som ett klubblag tydlig.

Vi skall alltså inte förvilla oss i tro att det Janne Andersson gjort med Sverige är unikt.

I sammanhang där kollektiv byggs och varje enskild individs påverkan på ett lag skall maximeras är Gareth Southgate hans jämlike. De har sina Ola Toivonens, sina Sebastian Larssons och sina granar.

Jag är rädd att vi, om inte förr, blir varse det i eftermiddag.

Och jag tror att det kommer göra ont.

Vad jag vågar lova är att ”det nya England” är ett bättre komponerat fotbollslag än tidigare upphaussade upplagor av ”fotbollens moderskepp”.

Kan jämföras med Lineker och Shearer

I Southgate har England fått en coach som bygger lag utifrån spelsystem och inte till varje pris – som vissa av hans företrädare ¬ har som utgångspunkt att trycka in så många klubblagsstjärnor det är möjligt.

Jag skulle utan att ta i vilja påstå att misslyckandet att inte få ut mer av Steven Gerrard- och Frank Lampard-generationen grundade sig i en oförmåga att välja.

Därför båda, därför sämre och därför tidiga hemresor från mästerskap.

LÄS MER: Augustinsson är långtifrån färdig – vill ha mer

Nu balanserar Jordan Henderson ett mittfält som med Delle Ali och Jesse Lingard är offensivt mer oförutsägbart och med Harry Kane ”up front” har en forward som gott och väl kan jämföras med Gary Lineker och Alan Shearer.

Det kommer bli en holmgång, ett sjöslag och en kraftmätning av guds nåde. Åt ena eller andra hållet kommer det skapas historia och vi kommer långt före slutsignal ha tröttnat på liknelser med Abba, Waterloo, Ikea och Björn Borg.

Man skall inte överdriva sin egen roll, men vill ändå ha till protokollet att jag genom åren haft en ytterst dålig inverkan på engelska landslags mästerskapsresultat. Jag har med penna och papper i text skickat hem ”Three Lions” både från Portugal 2004 och Frankrike 2016.

De engelska fotbollskorrespondenterna har en närmast outsinlig känsla för språkligt nyskapande och ansåg efter Islandsdebaclet, där Lars Lagerbäck i Nice firade med en promenad på planen, unisont att ”the bottom was nådd”.

Nu är det andra tongångar och det jag, Håkan Mild och några andra har försökt förmedla har hastigt bytts mot ärliga försök att framstå som ödmjuka och införstådda med hur bra Sverige faktiskt är.

Efter fredagskvällens sittning i en presskonferenslokal väldigt långt från London kan det med emfas bekräftas. England är i Samara, inte för att nå en första semifinal sedan Italien 1990, utan för att vinna en fotbollsmatch.

Skapa minnen tillsammans

Ni som kan er janneanderssonska förstår vad jag menar.

Förutom att herrlandslaget i kväll kan slå sig in på listan över tidernas tre bästa VM-insatser (ihop med 1958 och 1994) riktas mina tankar till alla er som på plats i Gävle följer Dalkurd-BP.

Have fun! Enjoy! Äntligen är allsvenskan tillbaka (den skulle såklart skjutits i tid)!

Samtidigt i Ryssland: Äntligen kan Sverige upprätthålla bilden av en nation som inte går att besegra. Det blir en infernalisk stund, med syndabockar, hjältar och spruckna eller uppfyllda drömmar.

LÄS MER: Svensson vill inte hem från "semestern": "Vi ska till final"

Det blir en match där Sverige stannar och människor möts.

Ta hand om varandra och ta vara på chansen att skapa minnen tillsammans.

Jag kommer, oavsett hur det går, aldrig glömma veckorna i Ryssland.

***

Frankrike vidare. Jag sade ju det – och nu har Hugo Lloris snart glömt både Ola Toivonen och kvällen på Friends för drygt ett år sedan. Vilket målvaktsspel!

***

Ni vill läsa om den svenska supporteruppladdningen? Om den brittiska? Sällan har jag sett Bildbyrån-Joel så moloken som när han återvände från uppdraget att skildra kvartsfinal-partyt. Tre svenskar i Fifa Fan Fest-området, ett 50-tal hos Gula Väggen och endast en handfull britter i hela Samara. Kanske inte var så smart ändå att sprida ut VM så här.

***

Kroatien var min skrällvarning, Ryssland är min önskemotståndare, om nu Sverige trots allt skulle tråckla sig vidare.