Det är ju inte utan att man som göteborgare log lite åt de varnande orden från lokalbefolkningen här. En fiskare berättade för nyhetsbyrån AP att ”turisterna fattar inte hur kallt det blir här. Det är något helt annat än vad de är vana vid. Den här kylan är totalt annorlunda.”
Han syftar alltså på att Pyeongchang ligger nära havet, vilket skapar en rå, in-i-märgen-bitande fuktig helveteskyla, även om termometern inte visar några extrema minusgrader. Och det där känner man ju till. Minus fem i Göteborg är värre än minus 20 i Östersund, så är det bara. Inget nytt. Men grejen är att här borta lyckas de kombinera iskylan med havsfukten. Ni fattar. Det är därför de varnar folk. Det var därför jag panikhandlade i en vildmarksaffär dagen innan jag åkte.
Jag är alltså på plats nu. Inte i Pyeongchang, men väl i grannstaden Gangneung, som hyser många av spelens tävlingar – och merparten av journalisterna. Och visst fasen är det kallt. Men som sagt, bemötandet jag fått under min första dag här skänker värme i hjärteroten. OS-organisationen har definitivt inte snålat på antalet funktionärer och varje gång jag klivit av ett plan, ett tåg, eller en buss så har det stått minst en vänlig människa där och sagt ”let me help you”. Här är inga frågor för dumma och arrogans verkar de inte ens kunna stava till. Med andra ord är mina första intryck av detta land synnerligen positiva. Och det är ju precis den sortens hjälpsamhet och vänlighet som gör att ett olympiskt spel – hur kommersiellt och bombastiskt det än må vara – faktiskt kan kännas genuint och sympatiskt.
Bra, start, alltså, även om det irriterade mig att den stora sponsorn Visa effektivt sett till att blockera alla andra betalkort inom de olympiska områdena, vilket gjorde att jag fick snurra runt på stan ett bra tag innan jag hittade pengar att köpa mitt livs första koreanska måltid för.
Nu faller mörkret här och imorgon bjuds media på den sedvanliga rundturen i OS-byn, som är de aktivas hem under dessa veckor. Den svenska truppen är rekordstor, 110 personer, men SOK försöker skruva ner förväntningarna genom att sätta målet åtta medaljer. Själv avstår jag från allt tippande i frågan och om jag ska vara ärlig tycker jag inte det är så himla intressant om vi tar sex eller femton medaljer. Det viktigaste är att vi får ett eller ett par riktigt klassiska ögonblick, stunder då Sverige står still för att sedan skrika ut sin glädje framför tv:n. Ett enda guld kan – om förutsättningarna är de rätta – vara mer värt än 10 brons- och silvermedaljer.
I alla fall i min bok.
Nu kör vi.
PLUS:
Fences. Amerikansk, prisbelönad film som jag såg på flyget hit. Denzel Washington och Viola Davis är superbra.
MINUS:
En svensk landslagsåkare ska ha haft höga – väldigt höga – blodvärden. Nu undrar vi alla vem det är. Obehagligt.
