En sensommarmorgon 2018 vaknade jag tidigt. Jag åt en rejäl frukost och tog på mig underställ och regnjacka. Tillsammans med min familj skulle jag bestiga Kebnekaise.
De första kilometerna genom ett vackert fjällandskap gick lekande lätt. Det var ingen större skillnad från den dagslånga promenad vi hade gått till fjällstationen. De första hundra höjdmeterna gick också utan större problem. Det var när luften blev tunnare, dimman la sig tät och temperaturen kröp ner mot nollan som utmaningens magnitud började gå upp för mig.
När vi närmade oss målet var dimman så tät att vi inte såg längre än ett par meter framför oss. Kebnes beryktade topp försvann framför våra ögon.
Hade vi vetat vägen hade vi antagligen kunnat fortsätta ändå. Hade vi gjort det många gånger förr hade vi varit säkra på vilken riktning vi skulle åt, hur dimman skulle utmanövreras. Nu var det första gången och vi tvingades efter en halv dags vandring att vända. Jag tillhör alltså dem som nästan-bestigit Kebnekaise.
Varför skriver jag det här? Det var det jag kom och tänka på när jag såg Sverige förlorade mot Frankrike i dag.
En OS-semi var längre än ett svenskt damlandslag någonsin nått. Framför dem låg outforskad mark, okänt handbollsterritorium.
I semifinalen, där vi nästan kunde se en säkrad medalj bortom alla flaxande franska händer, började luften plötsligt bli tunn. De svenska kropparna började känna av ansträngningen som fram hit varit överraskande lätt.
Tittade bak mot tidigare OS
Jag föreställer mig hur den svenska bergsbestigargruppen med Tomas Axnér som vägvisare strax innan det var dags för den sista marschen upp för toppen kostade på sig att slänga en blick över axeln. Där syntes tidigare vandringar mot toppen som inte nått hela vägen fram. Där låg klistermärken i marken från utklassningsförlusten mot Norge 2016. Där låg en söndertrasad tröja från de fem förlusterna i London fyra år tidigare.
– Inte igen, sa den svenska truppen till varandra och riktade blicken framåt igen.
Det började bra. Trots att briljante Bundsen verkade ha glömt av hur man räddar bollar (kanske för lite höghöjdsträning?) höll Sverige jämna steg med handbollsprefekten Olivier Krumbholzs välskolade fransyskor.
Zorro-Zaadie stegade upp sår i det svenska försvaret – som inte höll samma nivå som tidigare. Men framåt fungerade saker och ting. Världens bästa Westberg måste vara klar jurist när som helst med sin straffexpertis. Jamina Roberts utmanade den franska sexmeterslinjen med ett självförtroende och en styrka bara dottern till en tyngdlyftare kan bära upp. Och Jenny Carlson ... Jenny Carlsson hade vunnit ett chickenrace mot en rasande noshörning.
Samma läge som i gruppen
I pausen var det precis samma läge som i gruppspelsmötet. Sverige låg under med ett mål – men såg fortfarande bergets topp. Det här kunde gå. Det här skulle gå.
Det gick inte. Trots att Bundsen började stoppa bollar och fransyskorna missade frilägen gick det bara inte.
Så blir det i bland när man bestiger berg. Så blir det i bland när man inte vet vägen.
När jag med bultande vader och blöta strumpor gick nedför Kebnekaises vägg var besvikelsen enorm. Så nära, ekade i huvudet.
Men redan dagen efter hade känslan förändrats. Besvikelsen hade blivit glädje. Så nära hade blivit så långt. Jag tror det här landslaget kommer känna likadant när de landar i Sverige.
