Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Bild: Jonas Ekströmer/TT

Eric Hilmersson: Stora, starka fotbollen är van att få som den vill

Lättnader i restriktioner är på gång, men regeringens övergripande uppmaning till idrotten blev ännu en gång: Sitt still i båten.
Och fotbollens representanter får börja inse att det gäller även dem.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Coronapandemin har präglat hela vårt samhälle och våra liv i ett drygt halvår. Ibland får man en olustig känsla av att det aldrig riktigt kommer att vara över, men förhoppningsvis kommer vi en dag kunna sänka axlarna, krama vår farmor och säga: Vi tog oss igenom det.

Fram till den dagen är det dock försiktighet som råder, det inser alla. Och när regeringen på tisdagen presenterade sin plan att höja publikbegränsningen från 50 till 500 personer så gjorde man det med förbehåll om att reglerna kan komma att lättas ytterligare – eller skärpas.

Allt beroende på smittspridningen, som den senaste tiden tyvärr gått åt fel håll igen.

Samtidigt har kritiken mot regeringen och folkhälsomyndigheten ökat. Och precis som i våras är det fotbollen (samt Jonas Gardell) som varit allra argast.

Den stora, starka, mäktiga elitfotbollen.

Där är man inte van vid att inte få som man vill, och det har verkligen märkts nu. För det är därifrån kritiken mot Folkhälsomyndigheten och regeringen har varit hårdast och mest frekvent under corona-tiden. Trots att elitfotbollen tilläts starta redan i juni. Trots att barn- och ungdomsfotbollen hela tiden fått pågå, med hänsyn till folkhälsan. Trots att regeringen under året kommer att dela ut 1,5 miljarder i stöd till idrotten. Och trots att elitlag kunnat permittera sina spelare (och värva hem etablerade utlandsproffs) och därmed låta staten betala delar av de höga lönerna.

De vill ha mer. De vill ha publik. Och det är klart de vill, allt annat vore orimligt. Men när FHM och regeringen menar att läget är för osäkert, att man vill avvakta med att släppa på mer publik – då är det ju inte för att man vill åsamka fotbollen skada.

Utan för att man vill rädda liv.

Det talas också mycket om bristen på dialog. Fotbollen skulle såklart gärna vilja ha en direktkontakt in i regeringen – men varför skulle de det? De sorterar under Svenska Riksidrottsförbundet precis som alla andra idrotter. Även om de råkar vara störst.

”Vår verksamhet är allvarligt skadad, vi blöder. Då förväntar man sig dialog och hjälp av regering och berörda myndigheter. Så är vi fostrade i detta land, tryggheten i att man har någon att vända sig till ”skrev ett antal fotbollspampar med förbundsordförande Karl-Erik Nilsson i spetsen i ett öppet brev.

Brevet publicerades i måndags, och SEF-basen Mats Enquist fyllde samma dag på med ett uttalande i Sportbladet där han slog fast att dialogen var ”obefintlig”.

Samtidigt står det att läsa på Riksidrottsförbundets hemsida att man så sent som i torsdags hade ett möte med Folkhälsomyndigheten, och att representanter från fotbollen och ishockeyn deltog på det mötet.

Det låter väldigt likt en dialog?

Att RF sköter kontakterna med FHM och regering är väldigt naturligt, och jag har inte hört innebandyförbundet eller handbollsförbundet klaga över att de inte har en direktkanal in i maktens korridorer.

Bara fotbollen förväntar sig detta. Och när det inte blir som de vill rasas det i media – som ju också har en förkärlek för att sprida just fotbollens budskap.

Men coronapandemin har vänt alla perspektiv upp och ner, och plötsligt är det inte alls säkert att störst går först.

Det får nog även fotbollen ta och acceptera.