Det är ändå på många sätt med blandande känslor som Jim Gottfridsson står i den mixade zonen med silvermedaljen gömd från syn.
Å ena sidan har han utsetts till hela EM-turneringens MVP, mest värdefulle spelare, vilket ingen svensk har utsetts till sedan Magnus Wislander 2002, och har tagit ett EM-silver som kändes helt osannolikt på förhand.
Men å andra sidan har han och hans Sverige samtidigt, egentligen för första gången i den här turneringen, kollapsat just när det verkligen gällde som mest.
Ansvarskänsla
Den spanska taktikändringen i paus paralyserade Sverige – fullkomligt.
- I stället för att våga vinna känns det som vi blir för tveksamma i vissa situationer. Därav får de lättare stürmerfouls och kan kontra, säger speldirigenten och fortsätter:
- Och två mål på nästan tjugo minuter... Det spelar ingen roll om det är EM-final eller juniorhandboll, när man gör det är det svårt att vinna handbollsmatcher.
TT: Känner du som spelfördelare ett extra ansvar för att ni fastnade?
- Så klart. Jag har gjort det i åtta matcher. Varför ska jag inte göra det i finalen?
"Otroligt stolt"
Det är inte bara Gottfridssons ansvarskänsla, i hans första EM-slutspel, som är speciell.
Hans resa hit är, trots finalförlusten, remarkabel i sig. Efter sin vristoperation i höstas var EM-deltagandet minst sagt i fara. Men han hann nästintill mirakulöst tillbaka – och bara det faktumet bringar så klart en viss stolthet över vad han och Sverige faktiskt lyckades prestera.
- Jag är otroligt stolt att stå här med en silvermedalj ändå. Med den skadebakgrund jag haft. Jag kunde inte ens gå i november. I januari har jag spelat matcher varannan dag. Men det är ingen ursäkt.
MVP-titeln som han fick må inte betyda mycket här och nu – men även där kan Gottfridsson kliva ur besvikelsebubblan till viss del.
- Det är klart att jag kan glädjas åt det om ett par dagar. Så klart det betyder mycket att man presterat bra handboll.
- Men jag ville så jävla gärna ha det där guldet...
Zagreb, TT:s utsände
