GP:s krönikör Robert Laul vill ha ett mästerskap som handlar mer fotboll än om politik.
GP:s krönikör Robert Laul vill ha ett mästerskap som handlar mer fotboll än om politik. Bild: Bidbyrån/GP

Robert Laul: Ett mästerskap som handlar om fotboll – är det för mycket begärt?

Fotboll och politik hör ihop. Fotboll och politik hör ihop. Fotboll och politik hör ihop…
Jag vet inte vad ni känner, men när mästerskapen handlar mer om politik än om fotbollsmatcher börjar det stå mig upp i halsen.
Ge mig hellre ett överskattat England, en renoverad tysk lagmaskin, ölstinna danskar, franska nerver, ett italienskt fiasko, spanskt bolltrillande, en gråtande Ronaldo och…okej då… att Ukraina blir hela turneringens största, positiva överraskning.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Inget Sverige den här gången heller. Känner ni vibbarna ändå – vibbarna av ett mästerskap utan politik?

Efter ett VM i krigsförberedelsernas Ryssland 2018, och ett EM i flygbränsleförbrukning 2021, nådde den geopolitiska debatten sin kulmen under Qatar-VM vintern 2022. Åratal av Fifa-korruption på kriminell nivå, men till sist kom konsekvenserna i kapp mästerskapsfotbollen på herrsidan.

Var det ett rimligt fokus där och då? Absolut.

Hur blir det framöver? Tja, det beror på vad vi gör det till.

Kanske är det för mycket begärt, men när EM nu spelas i ordningens och redans gamla hemland finns åtminstone hopp om att de idrottsliga värdena kan stå i centrum, och övriga konfliktlinjer hamnar i skuggan.

ANNONS
Det är turbulent i Europa efter extremhögerns framgångar i valet till EU-parlamentet. Frankrikes president Emmanuel Macron har upplöst parlamentet och utlyst nyval.
Det är turbulent i Europa efter extremhögerns framgångar i valet till EU-parlamentet. Frankrikes president Emmanuel Macron har upplöst parlamentet och utlyst nyval. Bild: Michel Euler

Saknas inte politiska narrativ nu heller

Självklart finns det gott om uppslag för den som vill spinna politiska narrativ runt sommarens mästerskap. Inte minst efter EU-valet. Det blåser högerextrema vindar i självaste arrangörslandet. Samtidigt diskuteras att Uefa ska förbjuda ”L'Amour Toujours” på och runt arenor. Discohiten har ju kidnappats av rasister och påklistrats en unken, främlingsfientlig refräng.

Lägg därtill att Frankrikes president Emmanuel Macron, pressad av ytterhögerns framgångar, upplöst parlamentet och utlyst nyval lagom till att Les Bleus ska spela åttondelsfinal. Jag kan redan se rubrikklyschan framför mig: ”De spelar för att ena sitt splittrade land”.

Då har jag inte ens nämnt Slovakien vars ryssvänliga premiärminister Robert Fico sköts på öppen gata i våras. Eller debutanten Georgien och deras inhemska kamp mot regimens odemokratiska klåfingrighet. Och inte minst, även om ingen av de deltar: Israel och Palestina. Visst går det att använda fotbollen för att driva opinion åt alla möjliga håll den här gången också.

Om kärleken är störst, är fotbollen tvåa

Att Uefa skulle presentera en hållbar gränsdragning är – inbillar jag mig – lika troligt som att EU lyckas enas om en hållbar klimatpolitik. Snarare behöver vi nog alla fundera på vilka som tjänar på att debatten om exempelvis ”L'Amour Toujours” även hängs på fotbollen. Är det idrotten som inkluderande kraft som är vinnaren – eller är det krafterna som vill splittra och skapa konflikt som står som segrare?

ANNONS

Förbud eller flathet – jag har inte heller något principiellt svar.

I teorin tycker jag givetvis att fotbollen är en alldeles utmärkt motkraft till såväl ondska som allsköns orättvisor varhelst de visar sig. Men fotbollens styrka vilar i praktiken på dess idrottsliga ställning. Om fotbollen blir en åsiktsmegafon bland andra, som svingar sig mellan smakerna för dagen, riskerar den att förlora sin unika position, och därigenom sin suveräna betydelse.

Störst av allt är kärleken, brukar det heta. I så fall är fotbollen god tvåa. Därefter allt annat, lägre rankat.

Fotboll behöver få vara fotboll i första hand. Vilket i klartext innebär att kvalificerade nationer gör upp på planen om pokaler och medaljer enligt spelets regler. Fotbollen bör endast i undantagsfall agera exkluderande. Ju mer världen brinner, desto större behov av scener dit alla vill och där alla får vara. Var ska vi annars mötas utan vapen?

En självklarhet, invänder kanske någon – men så har det ju inte låtit på ganska länge nu. Är det bara jag som känner suget efter ett mästerskap som inte kidnappas för politiska syften stup i kvarten? Det är nästan kontroversiellt att önska sig det idag.

Kommer Cristiano Ronaldo, 39, få kröna karriären med ett EM-guld och segertårar – eller kommer mästerskapet sluta i avskedstårar?
Kommer Cristiano Ronaldo, 39, få kröna karriären med ett EM-guld och segertårar – eller kommer mästerskapet sluta i avskedstårar? Bild: CARL RECINE

Lauls tips: Portugal vinner EM

Får jag bestämma, mot bakgrund av senaste mästerskapen, kan årets EM gott handla om fotboll, fotboll och åter fotboll. Har favoriterna England överskattats och tagit ut guldet i förskott ännu en gång? Får Tyskland ihop sin segermaskin inför hemmapubliken efter tre misslyckade mästerskap på raken. Kommer Kylian Mbappés Frankrike nå sin fulla potential? Hur roligt kommer våra rödvita systrar och bröder ha det? Är regerande mästarna Italien flopp eller furbo? Spelar Spanien i sid- eller djupled?

ANNONS

Kanske framför allt detta: att favoritunderdogen Portugal med Ronaldo, 39, i spetsen, gör som Messis Argentina 2022, och vinner som den på förhand givna, stora idrottssagan. Avskedstårar eller segertårar – hur regisserar du ditt avslut, Cristiano? Jag säger det senare – inte för att jag tycker att just Ronaldo förtjänar det, men Portugal har en bred och välbalanserad trupp, enorma talanger, extrema vinnarskallar, rutinen som krävs, skicklig förbundskapten och en ”lätt” grupp att växla upp i.

Med det sagt finns förstås en ännu större story. Vi har i EM-Europa idag ett vänland utsatta för en fullskalig aggression. Ja, ett brinnande krig pågår parallellt. Ukraina är under attack av det från EM-turneringen portade Ryssland.

Låt säga att Ukraina mot alla odds blir mästerskapets största, positiva överraskning på planen. Att de vinner matcher, att de går långt, riktigt långt. Att kraften i en sådan idrottslig prestation blir så stark att hela det orättfärdiga, ryska invasionskriget pressas närmre ett slutgiltigt eld upphör.

Det är inte politik. Det är fotboll.

ANNONS