När klockan hade passerat 21 och superduellen mellan Armand Duplantis och Karsten Warholm närmade sig började jag intala mig att det vi alla skulle bevittna var viktigt.
Jag köpte de båda friidrottarnas försäkran om att det faktum att en svenskamerikansk stavhoppare och en norsk 400-meterslöpare skulle mötas på 100 meter inte var något jippo.
”Det är på riktigt! Det är på riktigt!”, sa Duplantis i Sportbladets sändning.
Jag var såld och började vanka av och ann inne på redaktionen. En känsla av att vår blågula nations stolthet stod på spel började infinna sig – kommer jag få se Norges bästa löpare tävla i en svensk landslagsdräkt under torsdagen?
DET HÄR FÅR DU INTE FÖRLORA, DUPLANTIS!
Sen hände det något. Allt blev någon form av feberdröm där jag helt plötsligt bara flöt med utan att riktigt koppla vad som pågick.
Det började när Karsten Warholm stegade ut i ett boxningsrock – tätt följd av en lönnfet* gubbe i blå, tajt, heldräkt och vikingahjälm.
*Det är inte jag som säger att han är lönnfet, på hans rygg stod det ”fat by choice”
Armand Duplantis kom sen ut, även han i en rock, med ett entourage och därefter är det fragmentariska minnesbilder.
Jag uppfattade något försök till trashtalk? Warholm sa något syrligt om att det inte var en popularitetstävling och Duplantis svarade med att man måste vara snabb.
Speakern försäkrade sig därefter om att Warholm och Duplantis skulle tävla rent, inte bitas eller slåss, innan superduellen kunde dra igång.
Löparna ställde sig i sina startblock och bakom dem stod det ”100 meters to settle it all”. Där någonstans vaknade jag upp och insåg jag vad som hade hänt.
Jag hade blivit lurad, det här var ju ett jippo. Det borde jag anat. Helt plötsligt kände jag ingenting.
Armand Duplantis och Karsten Warholm kutade iväg och drygt tio sekunder senare fick vi svaret på frågan som vi aldrig hade funderat över: En stavhoppare är tydligen bättre än en medeldistanslöpare på 100 meter.
Då vet vi det. Nu återstår bara att försöka gå vidare från det här, om det ens är möjligt.
