Den svenska olympiska kommittén fick på fredagen samma besked som man fick för fyra år sedan. Då siktade man på OS 2022, men precis som nu var beskedet från de styrande i Stockholm då tydligt: Nej. Vi vill inte ha något OS här.
Och då blir det inget OS. Så enkelt är det.
Dessutom har även regeringen hela tiden varit ytterst tveksamma till att staten ska ställa upp som ekonomisk garant – något som IOK kräver. Med andra ord: Den här ansökan hade aldrig någon riktig chans.
På ett sätt är det lite sorgligt, för Stockholms OS-koncept var på många sätt banbrytande. Framför allt för att budgeten – totalt 13 miljarder – är historiskt låg och bryter tvärt mot de senaste decenniernas vansinniga miljardrullningar. Och IOK har slutligen insett att det faktiskt är dålig, inte bra, PR att låta arrangörsländer närapå gå bankrutt för att få arrangera spelen. Därför låg Stockholms ansökan helt rätt i tiden, och med tanke på att Sverige aldrig någonsin arrangerat ett vinter-OS tidigare så hade man förmodligen fått det.
Men man började ju i fel ända. Man måste börja med att säkerställa att regering, och de styrande i Stockholm är med på tåget, i stället för att så här i elfte timman behöva konstatera att så inte är fallet. Nu blir det nästan pinsamt för dem att behöva slänga hela sin ansökan i papperskorgen – igen.
Så varför vill inte politikerna ha OS? En anledning är naturligtvis att svenska folket hela tiden varit skeptiskt. Siffrorna har förvisso stigit den senaste tiden (i den senaste mätningen var 46 procent av svenskarna positiva), men något rungande ja har aldrig hörts. Och eftersom politiker mer än något annat vill fatta populära beslut så är det inte oväntat att de nu ger detta besked.
En annan anledning är det här med pengarna. 13 miljarder är som sagt en minibudget med OS-mått mätt (i Pyeongchang blev kostnaden omkring 100 miljarder) men såväl gemene man som politiker har såklart en mycket skeptisk inställning till det här med budgetar för idrottsevenemang. Man behöver inte ha läst alla GP:s artiklar om ridsport-EM för att veta att det snarare är regel än undantag att kalkylerna spricker.
Och om det då, som i fallet med OS, är staten som får stå för fiolerna – då väcks skattebetalarvreden. Då står politikerna med skulden, i dubbel bemärkelse.
Och det är det sista man vill.
Därför: Inget OS i Sverige. Inte nu, och kanske aldrig. För om inte ens ett sånt här slimmat projekt får chansen har jag svårt att se att Sverige – dess befolkning och dess politiker – någonsin ska säga ja.
I mina ögon är det väldigt synd. Stora idrottsevenemang är bland det roligaste som finns. Men vi lever i en demokrati, och det är något som även SOK måste förhålla sig till.
