"Små samaranska tecken i skyn"

Vi behöver perspektiv. Vi behöver förstå. Vi behöver tid att inse att hur det än går på lördag har vi fått en ny VM-sommar, en ny referenspunkt, en tid att minnas. Man tackar!

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Jag såg mig själv under onsdagen som en god representant för det svenska, där jag medan engelska kollegor försåg sig med maltdrycker i hotellbaren, for fram som en furie längs strandpromenaden, i tropisk ryssvärme och med andan i halsen.

Aldrig ge upp, fortsätt visa karaktär, tro att det är viktigt – och duscha kallt efteråt.

Jag gjorde, för att hålla liv i tesen om underskattning, iakttagelsen att den samaranska flodkryssaren i välkomnande anda flaggade tyskt, danskt, colombianskt och belgiskt, men inte svenskt.

Jag ser det som ett tecken.

Ingen tror på oss, inte vid Trafalgar Square, inte vid Brandenburger Tur, inte längs ett nylagt och två kilometer långt promenadstråk intill floden Volga.

ANNONS

Jag märker på mig själv att jag successivt under veckorna antagit en något mer misstänksam hållning till min omgivning, hur jag tackar nej till att bli fotograferad av en ensam och obekant ryss, som till synes vänligt dyker upp från ingenstans med sin mobilkamera i högsta hugg.

Varför skulle han vilja fotografera en okänd, medelålders och lätt grånad svensk joggare? Familjealbumet? Kompisarna? Flickvännen?

För inte skulle det väl kunna vara så raffinerat att detta otagna kort i framtiden, i okänt sammanhang var ämnat att ingå i en kartläggning av en strävsam svensk reporter som under veckor i Ryssland for land och rike runt för att skriva om fotboll?

En bedräglig tid

Snabbt slås tanken bort för att ersättas av att istället räkna antalet ryska poliser som parvis och ödmjukt patrullerar den stenlagda promenaden.

Jag tappar bort mig vid 20 och går tillbaka till hotellet för min kalldusch.

Läser senare under torsdagen att en ny rysk lag skall göra det möjligt att stämpla journalister som utländska agenter och blockera medier utan domstolsprövning. Det är en bedräglig tid vi lever i.

Med risk för upprepning och reprisering är det, med ett drygt dygn kvar till århundradets svenska VM-match (i alla fall den här veckan) läge för omtag och försök att sätta i perspektiv.

ANNONS

Efter att ha ägnat ett helt yrkesliv åt att använda VM-sommaren 1994 som referenspunkt, att hylla 1958 som det onåbara, sitter jag på ett ryskt hotellrum i en oljeberoende miljonstad och funderar på hur vi hamnade här.

Kronologi. Kamera. Tagning:

Karl-Erik Nilsson anställer i april 2014 Håkan Sjöstrand som ny generalsekreterare och säger till TT att han tror att Håkan ”skall bli den motor vi behöver”. I februari 2016, tre månader efter säkrad EM-plats och fyra före premiären mot Irland offentliggörs beslutet att Erik Hamréns avtal inte förlängs. I samma veva träffas två personer på en parkeringsplats i Katrineholm.

I april, två månader före EM, bekräftas nyheten att Janne Andersson och inte Jörgen Lennartsson eller Håkan Ericson anställs som ny svensk förbundskapten.

Resten är historia och kan sammanfattas så här: Zlatan Ibrahimovic slutar. En era är över. Krisläge. Kommer vi ens vinna mot Bulgarien? Och vem skall göra målen?

1-1 mot Holland hemma. Hopp. Tidigare ratade spelare tar för sig. Glänser. Paris. Jakob Johansson. Ett ursinnigt genombrott. Emil Forsberg. Frisparken. Ludwig Augustinsson. Debuten. Frankrike hemma. Jimmy Durmaz kommer in. Kvitterar. Hoppsan. Sebastian Larsson löper som en tokig. Ola Toivonen. Halva plan. Hugo Lloris. 2-1. Herregud. Holland borta. Klart för playoff.

ANNONS

Vänts till utropstecken

Italien. ITALIEN. Jakob Johansson. San Siro. Jakob Johansson. Andreas Granqvist! VM! Och så lottningen. Omöjliga Tyskland. Möjliga Sydkorea och Mexiko. Truppen. Marcus Rohdén. Båstad. Klubblagskänslan. Robin Olsen. Två raka nollor. Måltorka.

Gelendzjik. Laget. Truppen. Gruppen. Sydkorea. Pontus Jansson. Granqvist! Tyskland. VAR. Jimmy Durmaz. Hot. Kärlek! Mexiko. Islossning. Vidare! Schweiz. Overkligt stabilt. England. Igen.

Det fanns så många frågetecken. Robin Olsens skada, Victor Nilsson Lindelöfs skakiga år i United, Albin Ekdals begränsade speltid och fysiska status, Ola Toivonens totala bänknötande, Emil Forsbergs svagare andraår i Leipzig, Andreas Granqvists beslut att varva ned, Marcus Bergs val av liga, Sebastian Larsson i en andraliga, Gustav Svensson i USA och …

Varenda ett har rätats ut och vänts till utropstecken.

Det är förbaske mig, hur det än går på lördag eftermiddag, större än någon kunnat tro eller ens drömma om.

Bring 'em on!

***

Jaha, vad har ni för önskemotståndare i semifinal om det otänkbara skulle upprepa sig? Jag väljer Ryssland, alla dagar i veckan.

***

Ju mer jag har tänkt på det tornar bilden av Oscar Hiljemark och Sebastian Larsson upp sig som svenskt innermittfältspar mot England. Vad det bästa är? Att det förmodligen saknar betydelse vilka Janne än väljer. Laget. Sverige. Kollektivet.

ANNONS

***

Det finns så mycket fart i det engelska laget att jag misstänker att vi blir ståendes ganska lågt i utgångsposition den här gången med.

ANNONS