Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Slutade i eufori och ett tydligt besked: Sverige är att räkna med

Starka kollektiv kan vinna matcher. Individuella prestationer likaså. I Paris hade Sverige både och. Arbetsinsatsen gav oss chansen. Hedvig Lindahls, Kosovare Asllanis och Stina Blackstenius briljans fullbordade den.
Sverige är ett av världens åtta bästa fotbollsländer.
Det är bara att applådera.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

För den som hoppades på att få se Sverige ta hem värdskapet för OS 2026 fick den här blågula idrottskvällen en tung start när det runt 18-snåret i schweiziska Lausanne, där Internationella Olympiska kommittén har sitt säte, kommunicerades att Milano vunnit den kampen mot Stockholm.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ett par timmar senare, drygt 50 mil nordväst om Genèvesjön, klev ett blågult fotbollslandslag ut på Parc de Princes i Paris med fokus på en batalj närmare i tiden. Här och nu – och inte om vem som gör vad om sju år.

Efter tre gruppspelsomgångar var det dags för eldprovet.

Åttondelsfinal i VM.

En kvartsfinalplats mot Tyskland i potten.

Dags att vinna eller försvinna.

Hur det började? Trevande. Minst sagt.

Hur det slutade? Med eufori och ett tydligt besked: Sverige är att räkna med.

I 45 minuter skiftades blågult och Kanada om att tappa boll och slå passningar fel. Kvaliteten var inte bländande. Snarare inte något vidare alls.

Det var som en resa på en guppig grusväg på väg ut i ingenstans. Det vinglade lite hit och lite dit. Skakade och hackade. Ingen såg ut att veta vare sig vart de ville eller vart de skulle – även om diket aldrig var riktigt nära för något av lagen.

Om den första halvleken var en sak var den andra något annat.

Åtminstone för svensk del.

Medan ett tröttkört Kanada fortsatte att fumla hade Peter Gerhardssons gäng bestämt både kurs och destination: Riktningen var västerut. Platsen: Rennes och kvartsfinalstadiet.

Sverige gick hårdare i det höga presspelet – och fick betalt i form av bollvinster och skapat tryck. Sofia Jakobsson vågade ännu mer. Fridolina Rolfö likaså. Svenskorna dansade. Kanadensiskorna flämtade.

Bakom yttervirvlarna visade Kosovare Asllani fotbollshjärna av den högre skolan och ännu längre ner i plan fanns en backlinje där Nilla Fischer var precis den självklara chefen som hon ska vara och en målvakt i form av Hedvig Lindahl som skickade ut ett meddelande till fotbollsvärlden: Att hon är inte färdig. Hon är inte slut. Om någon nu varit så galen att tro det. Straffräddningen från Lindahl var inte bara viktig – den tillhörde också den högre skolan. Och den lär säkert ha fått en och annan klubb att haja till och rikta ett extra öga på den klubblösa 36-åringen.

Så här hade vi kunnat fortsätta. Med att gå igenom spelare för spelare. För någonstans förtjänar alla ett omnämnande – men raderna räcker inte till.

Det vi i alla fall kan konstatera är att vissa fotbollsmatcher vinns av individuell briljans. Andra segrar bärs upp av ett kollektiv som aldrig rämnar. När du har båda delarna brukar det tendera att bli väldigt bra.

Det var precis vad det blev när Sverige levererade både och.

Som grädde på moset fick dessutom den i det svenska laget som antagligen längtat allra mest efter att näta äntligen sätta bollen i nät.

I nästan ett års tid har Stina Blackstenius kämpat och slitit för det här landslaget. Hon har varit ett föredöme i arbetsinsats och inställning – men målen har saknats – och frågorna om det uteblivna målskyttet har förföljt henne. Länge. Men inte längre.

För nu har hon ett annat svar att ge.

Mot Kanada fick hon inte bara göra mål. Hon fick göra det målet. Avslutet var kyligt, löpningen innan då hon först var i offsideposition och sedan vid exakt rätt ögonblick tog sig över på rätt sida, var nästan lika vacker.

Det landade i fullträffen som skickade hem Kanada och tog Sverige in i ett sällskap bland världens åtta bästa.

Blågult var som bäst när det gällde som mest. Stina Blackstenius gjorde mål när det behövdes som bäst.

Nu har Sverige nått långt.

Nu kan de andas ut på stadig fot.

Och vem vill inte göra det, när det är ett spöke som väntar?

Tyskland har stoppat Sverige så många gånger om – men med det vi har sett hittills går det inte annat än att tro att allt är möjligt.

Vi åker till Rennes igen med en bättre känsla än när vi lämnade efter en blek VM-premiär.

Vi åker dit med en åttondelsfinalvinst i bagaget, en straffräddande Hedvig Lindahl och en Stina Blackstenius som äntligen har fått göra mål. Med ett svenskt landslag som inte bara vill – utan också kan – skapa nya mästerskapsminnen.

Idrottskvällen började med ett OS-nederlag i Lausanne.

Det slutade med fotbolls-VM-seger i Paris.

24 juni 2019 blev ingen jackpott för svensk idrott – men det kunde ha varit bra mycket värre.

Plus:

Sverige får ytterligare en chans att välta det blågula spöket Tyskland. Det är bara att börja längta.

Minus:

Sverige misslyckades med att få OS. Igen. Är vi bäst i världen på att ansöka om att få arrangera Olympiska spelen – och bli ratade?