I samma sekund som jag kliver in i Gangneung Ice Arena står det klart: Det är här det händer. Stället är proppfullt, och jag ramlar in just som en sydkorean åker sin kvartsfinal på 500 meter. Folk skriker rakt ut, viftar med flaggor, gör vågen och bjuder på en stämning som jag inte varit nära att uppleva tidigare i detta OS.
Det råder helt enkelt ett fulländat kaos därinne, och ganska snart inser jag att i stort sett alla kvartsfinaler innehåller sydkoreaner. Landet är nämligen en världsmakt inom short track, och under de här spelen har sex av hemmanationens medaljer tagits här inne.
Jag kommer alltså lagom för att se upplösningen på herrarnas kortaste distans. Fem svindlande snabba varv runt banan där det, som alltid i short track, finns risk för kollisioner och regelbrott som kan vända varje lopp och resultatlista upp och ner.
I finalen är det två koreaner som utmanar världsettan Wu Dajing från Kina och när starten går är trycket i arenan öronbedövande. Kinesen tar ledningen, med de två koreanerna tätt bakom. De ser ut att jaga i flock och alla väntar på att hemmaåkarna ska sätta in stöten. Men den kommer aldrig.
Wu Dajing åker snabbare än någon människa tidigare gjort, slaktar världsrekordet och vinner OS-guldet – mitt i lejonets kula.
Publiken tystnar tillfälligt när besvikelsen är ett faktum, men intill mig flyger en man upp ur sitt säte och skriker ut sin glädje. Han vänder sig om och kramar om en kvinna som gråter ohejdat. De är kineser och när jag pratar med dem visar det sig att de känner vinnaren. Mannen, som heter Xu, håller upp ett pekfinger framför mig och säger, nästan argt: ”Första guldet i Pyeongchang. Första!”
Det var på tiden för miljardlandet som arrangerar nästa olympiska vinterspel.
Efter herrarnas lopp är det dags för damerna att åka 1000 meter. Även här är det två sydkoreaner i final, och publiken kräver revansch. De två hemmaåkarna håller ihop i början, och lägger sig på tredje respektive fjärde plats På sista varvet kommer den gemensamma attacken, anförd av världsettan Chi Minjeong. Publiken ställer sig upp för att vråla hem ett guld – men så sker det otroliga: De två sydkoreanskorna krokar i varandra och båda faller.
Från läktarna hörs ett chockat ”ooooh” – samtidigt som min granne Xu studsar upp och jublar lika högt som när hans landsman vann innan.
Du … gillar inte sydkoreaner? undrar jag.
– Det är för vad som hände i stafetten. De skulle ha diskats, men det var vi som diskades.
Xu ser nästan äcklad ut.
– Vi har diskats åtta gånger i OS. Sydkorea har diskats två gånger. Vi är inte glada över det. Det är väldigt orättvist.
Han är, med andra ord skadeglad. Och det skäms han inte för.
Sydkorea får en sista chans att triumfera denna kväll, men även på den avslutande stafetten är oturen framme, och ännu ett fall spolierar alla chanser till guld. Den entusiastiska publiken fick aldrig till fullo leva ut sin lycka denna kväll, Sydkorea fick nöja sig med silver och brons på herrsidan.
Ändå var läktarupplevelsen världsklass rakt igenom.
Så nej, Sydkorea är inte någon skidnation av större mått. Men åka skridskor kan de, och till de som gnäller över dålig stämning på OS-arenorna har jag bara en sak att säga:
Lyft blicken. Du är inte hemma nu. Du är i Sydkorea.
Gå på short track, för guds skull.
