"Skulle inte låta det gå så lång tid"

Det gick fyra månader mellan gångerna som Therese Johaug dopingtestades. Det får svenska Riksidrottsförbundets dopingkommission att ställa sig undrande. – Jag försöker hitta en förklaring till varför det kan ha gått så lång tid, säger Matt Richardson till Sportexpressen.

ANNONS
|

Under förra året gjorde Norge 480 dopingtester på sina längdskidåkare. Att jämföra medSverige, där det utfördes 389 tester. Trots det verkar dopingtesterna under lång tid ha lyst med sin frånvaro för vissa åkare i grannlandet samtidigt som de svenska åkarna testats betydligt oftare.

När Therese Johaug testade positivt för den anabola steroiden clostebol var det första gången på 129 dagarom hon testades. Och Johaugs landslagskollega Marit Björgen, avslöjade att det för hennes delhade gått ännu längre tidmellan dopingkontrollerna. Skiddrottningen berättade att hon inte hade blivit testad på fem månader. Samtidigt berättade den svenska åkaren, Calle Halfvarsson, för Sportexpressen att han blir testad betydligt oftare.

ANNONS

– Fyra och fem månader? Så lång tid har det aldrig gått för mig. Jag blir testad minst en gång i månaden, så jag tycker det är märkligt att de (Johaug och Björgen) inte blir testade mer, säger Calle Halfvarsson till tidningen.

Och ävenRiksidrottsförbundets dopingkommission förvånas över hur sällan Johaug och Björgen testats.

– Jag försöker hitta en förklaring till varför det kan ha gått så lång tid. För vi skulle inte låta det gå så lång tid, säger MattRichardson, som är ansvarig för RF:s dopingkommission.

Enligt Richardson har alla nationelladopingorganisationer en egen riskbedömningsmodell, som måste godkännas av Wada.Och det finns olika sätt för förbunden att lägga upp arbetet.Han försöker hitta en förklaring till varför norskorna inte har testats oftare. Antalet åkare i Norge är fler än i Sverige, det tror han kan vara en orsak.

– Det kan vara så att de inte klarar av det, rent finansiellt, att testa alla atleter hela tiden. Och historien visar faktiskt att den största riskgruppen är åkarna som är på väg att slå sig in i landslaget, de som ska ta klivet från junior- till seniornivå. De är mer benägna att dopa sig. Norge har kanske valt att satsa resurserna där?

ANNONS
ANNONS