Hur skulle man reagera? När Meraf Bahta i onsdags spurtade i mål som trea på 10 000 meters-finalen tog Sverige sin första mästerskapsmedalj detta EM. År av medvetet slit, regniga träningspass i Skatås och flygresor världen över för att maximera kroppens förutsättningar betalade av sig. På prisutdelningen dagen efter lös hon upp i ett leende. Jag undrar vad hon tänkte där bakom. Hade hon bestämt sig redan då?
Nu har hon det i alla fall. Det blir inget 5000 meters-lopp på söndag. Ingen ytterligare medalj. Pressen var för stor. I det korta pressmeddelande Svenska Friidrottsförbundet skickat ut kungörs att hon inte orkar ställa sig på startlinjen en gång till. Jag förstår henne. Ett helt land har haft åsikter, inte sällan starka, om hennes trovärdighet och rätt att göra det hon älskar mest.
LÄS MER:Meraf Bahta stryker sig från 5 000 meter
Det måste ha varit hemskt. Hon borde ha undvikt det.
Efter det att Dopingkommissionens två jurister slagit fast att hennes tredje förseelse skulle stå kvar åtminstone över EM skrev jag att Meraf Bahta och hennes tränare borde fundera på om det var värt att chansa på att hon skulle frias. De tyckte bevisligen det och belönades med en bronsmedalj.
Hur länge får hon behålla den?
Jag tänker på Frodo. På ringar som är tunga att bära. Den här medaljen borde väga lika mycket.
Dopingkommissionen är inga Nazgûls men en fråntagen medalj kommer svärta ner och smärta resten av Meraf Bahtas liv.
Jag har varken rätten eller tillräckligt bra koll på henne som person för att avgöra hur hon klarar av att prestera under press. Hon kanske redan nu känner att hon aldrig skulle kunna konkurrera om de främsta platserna på söndag och därför väljer att avstå loppet.
Eller har kanske har fått indikationer på att hon inte kommer frias av Dopingkommissonen eller Dopingnämnden och då inser att en vunnen medalj till innebär en fråntagen medalj till.
Vi kan bara spekulera. Vad som dock är fakta är att den 17:e augusti sammanträder Dopingkommissionen. Två av fem ledamöter har redan bestämt sig för att Meraf Bahtas prick ska kvarstå. Hon behöver de tre övrigas stöd för att slippa stå inför Dopingnämnden och ytterligare en gång förklara sina misstag. Det är lång väg kvar till sista ordet är sagt, problemet är att hon i och med valet att ställa upp på 10 000 meter riskerar så mycket mer än bara en avstängning.
I min senaste krönika hoppades jag för hennes skull att hon och tränarteamet runt henne skulle enas om att det under rådande omständigheter bästa vore att inte springa. De tyckte annorlunda.
Hon sprang. På söndag gör hon det inte. Tyvärr är skadan redan skedd.
PLUS:
Stämningen på Olympiastadion. Tränare kan inte ens få fram instruktioner till sina adepter. Das ist Atmosphäre!
MINUS:
Mätningarna. Att det fortfarande blir fel går inte annat än att förundras över.
