Det är fortfarande för tidigt, och lite orättvist, att jämför Gerhardssons landslag med Pia Sundhages. Att möta Ungern (rankat 39:a i världen) på konstgräset i Borås är inte samma sak som att ställas mot Tyskland och Holland i EM.
Men ändå. Det börjar hända saker med det här laget. Nya linjer i spelet träder fram, spännande mönster tar form – och Sverige har inte bjudit på ett så varierat, kreativt och fartfyllt anfallsspel på länge. Det var faktiskt en fröjd att skåda.
När Blågults fyra offensiva pjäser i form av Fridolina Rolfö, Marija Banusic, Stina Blackstenius och succécomebackande Lina Hurtig satte fart mot Ungern kändes möjligheterna att komma till avslut nästan obegränsade. Och då tycker jag ändå att Banusic – som ju ratades av Sundhage – fortfarande har ganska mycket kvar att bevisa.
Men det är inte anfallsfyran som jag framför allt vill hylla, utan de två som tar det centrala ansvaret, de så kallade ”sittande” innermittfältarna: Caroline Seger och Kosovare Asllani. Jag medger gärna att jag var skeptisk när Gerhardsson beslöt att satsa vidare på Seger, jag har tyckt att hon det senaste året känts för seg och var ganska säker på att hennes bästa landskamper låg bakom henne. Mot Ungern visade hon att den där kloka hjärnan fortfarande kan styra en match och dirigera ett helt lag när bara benen lyder.
Och kanske är det kollegan där i mitten som smittat med sin energi. Kosovare Asllani, som under EM visade hur hon utvecklat sitt defensiva spel, tycks ha hamnat helt rätt i den mer defensiva utgångspositionen som Gerhardsson gett henne. Där kan hon spela enkelt när det behövs – men också kliva fram och briljera när lägen uppstår.
Hon var fantastisk i går. Volleyskottet i krysset var av världsklass och den finkalibrerade nickskarven till 5–0 var nästan lika elegant.
Asllani och Seger. Jag kallade dem för lås i början av texten, men skulle lika gärna kunna använda ordet nyckel. För kan de prestera som mot Ungern även när motståndet blir tuffare – då har Sverige ett mittfält med lika delar balans och briljans.
Och då har Peter Gerhardsson ett Gerhardsson-lag.
Till sist: När Fifa igår offentliggjorde vilka tre spelare som gör upp om titeln som världens bästa så var ett av namnen Deyna Castellanos. Hon är alltså en amerikansk collegespelare som inte gjort en enda A-landskamp och inte spelar i en professionell liga än. USA:s stjärna Megan Rapinoe konstaterade att ”priset tappar all prestige när du har en tjej på listan som jag aldrig ens har hört talas om”.
Det är tyvärr bara att hålla med.
Plus
Hedvig Lindahl har passerat Thomas Ravelli i antal landskamper. Det är en otrolig bedrift, inte minst med tanke på alla motgångar hon haft. Hatten av.
Minus
Att Lars-Åke Lagrell väljer att misstro Gunilla Axén i stället för att fördöma sexismen inom fotbollen är så väldigt svagt.
