Föreställ dig att du är tränare för ett av Sveriges bästa handbollslag. Du har precis missat möjligheten att ta ledningen med 2-0 i en SM-finalserie där först till tre vinner. Istället har laget förlorat matchen med minsta möjliga marginal, efter dubbla förlängningar, där ni i den första förlängningen på nåt obegripligt sätt lyckats tappa en tvåmålsledning med endast 50 sekunder kvar.
Din bästa spelare, hela ligans bästa spelare, har missat hela förlängningen till följd av en smäll mot huvudet i slutet av ordinarie tid. Du kommer in i omklädningsrummet och konstaterar att han inte ens är där. Han ligger i ett separat nedsläckt rum med befarad hjärnskakning. Din bästa målvakt, hela ligans bästa målvakt, finns visserligen i omklädningsrummet men är uppstöttad av ett par kryckor. Han har nämligen precis brutit foten. Michael Apelgren måste ha trott att det hela var nåt slags dåligt skämt.
Ett par dagar senare åkte de gulsvarta ner till Skåne och inkasserade sin andra raka förlängningstorsk. Där och då, efter match nummer tre började jag skriva IK Sävehofs dödsruna. Snacka om jag förhastade mig.
För många tekniska fel
För det blev trots allt bara en missad match för Elias á Skipagötu som trots smällen mot huvudet var tillbaka i spel redan till match fyra. En match som kanske allra främst kommer bli ihågkommen som Oscar Sävingers stora genombrott. Den egenfostrade 197 cm långe målvakten, ännu inte 21 år fyllda, tog hela 40% av skotten och tvingade fram en femte och avgörande match. En uppgift som dock skulle visa sig övermäktig för Partillelaget. I en fullkomligt kokande Kristianstad Arena, där de fem tusen sittplatserna såldes slut endast några timmar efter att slutsignalen hade ljudit i lördags, visade det brandgula hemmalaget mästarklass.
IFK Kristianstad vann inte SM-guld på grund av att Simon Möller bröt foten: Sävinger hade till och med snäppet bättre räddningsprocent de sista tre matcherna än vad Möller hade de första två. IFK Kristianstad vann inte SM-guld på grund av att Elias á Skipagötu inte kunde gå för fullt: till slut blev det till och med för mycket av den färöiske spelvirtuosen, som ensam stod för över en tredjedel av lagets samtliga (och alltför många) tekniska fel i den avgörande matchen.
Sveriges häftigaste handbollsklubb?
IFK Kristianstad säsongen 2022/23 har präglats av en alldeles särskild, till synes banal, egenskap som paradoxalt nog brukar vara ett signum för just IK Sävehof: de har hittat sätt att vinna. Som när de vände underläge till svenskt cupguld via ett dramatiskt shoot-outavgörande mot Hammarby. Som när de satte det avgörande skottet i slutsekunderna av semifinalen mot samma Hammarby. Som när de vann två raka finalmatcher efter förlängningar och som när de gjorde sin bästa försvarsinsats i hela slutspelet trots att deras försvarsgeneral, Hampus Henningsson, var avstängd efter två röda kort. Mästerligt.
I ett lag fullt av hjältar är det trots allt en som sticker ut. Evighetensmaskinen, fysfenomenet, roboten, Markus Olsson. Under finalseriens fem matcher har IFK Kristianstad i snitt gjort 33 mål per match. Markus Olsson har å sin sida snittat nio mål och fem målgivande passningar, alltså direkt bidragit till 14 av de 33 målen varje match. Otroligt.
IFK Kristianstad kallar sig själva för Sveriges häftigaste handbollsklubb. En slogan som förpliktigar och som onekligen har tagit lite stryk av fem års finaltorka. Men när man som blott andra förening genom tiderna lyckas vinna såväl ligan, cupen och SM-slutspelet samma säsong, är det ett epitet som är svårt att argumentera emot.
LÄS MER:Sebastian Karlsson lämnar Sävehof efter 20 år
LÄS MER:Talangerna som är redo att kliva fram för Sävehof herr
LÄS MER:Sävehof föll i avgörande finalen – SM-guld till IFK Kristianstad
