Det är 19 dagar sedan jag landade här i Rio, magsjuk och eländig, men förväntansfull inför mitt första OS på plats. Sedan dess har jag sett så mycket idrott och träffat så mycket människor att jag får läsa ikapp alla mina artiklar när jag kommer hem för att försöka bevara minnena inom mig. Det har varit en otrolig upplevelse.
Jag tog en promenad i dag, det regnade stilla och min solstekta panna tog tackamt emot de svala dropparna. Jag passerade beach volley-arenan här i Copacabana och noterade att den redan var på väg att försvinna. Den är ett provisorium med byggställningar som nu plockas ned lika snabbt som de kom upp. Ingen lyx där inte. Och vad jag vet har ingen klagat.
För det behöver inte vara så himla mycket mer.
OS i Rio beräknas kosta omkring 40 miljarder kronor. En svindlande summa, men framför allt ett tecken på att utvecklingen har vänt. För i London var kostnaden omkring tre gånger så hög och i Peking – tidernas dyraste spel – blev slutnotan nära 240 miljarder. Så visst har något hänt.
IOK-ordförande Thomas Bach konstaterade i sin summering av OS att det har ägt rum ”i verkligheten”. Och det ligger något i det. För mångmiljonstaden Rio, med alla sina problem, sin fattigdom, sina våldsamma favelor och ekonomiska kris tog emot världen med öppna armar och sa: Så här har vi det. Ni är välkomna, men då får ni faktiskt acceptera att vi är Rio, inte Peking.
Visst har det knorrats en del. Vi journalister har gnällt över att det tagit två timmar att förflytta sig ett par mil i den hemska trafiken och några har råkat illa ut och blivit rånade. För det här är inte ett fejksamhälle som byggts upp för att smeka journalister och idrottare medhårs, det här är inte Sotji (tidernas dyraste vinterspel) och Rio förblir Rio oavsett om Usain Bolt är i stan eller inte.
Det är så det måste vara, och det är enda vägen framåt om vi vill ha OS på andra ställen än Ryssland, Kina, Qatar – länder vars styrande stundtals tycks prioritera propaganda framför det egna folkets välfärd.
Visst har det funnits kritik mot OS här. Många har ifrågasatt mångmiljardrullningen i en tid när ekonomin är sämre än på 80 år. Men, som en brasiliansk kvinna jag träffade vid ett övergångsställe sa: Nu är vi alla stolta. Vi älskar att hela världen är här.
Hur mäter man sådan stolthet i pengar?
Rio har visat att man kan bjuda till fest utan att försöka bräcka sin föregångare. En utveckling som jag finner väldigt hoppfull och som får mig att känna att Sverige faktiskt skulle kunna arrangera ett OS en dag. Det kanske är precis vad vi behöver.
Plus
Den brasilianska gästfriheten. Få talar engelska, men alla försöker hjälpa dig ändå. Tack, kära cariocas!
Minus
Brasilien är ett land i djup kris och fattigdomen ökar. Folket för-tjänar bättre.
