Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Räddad tack vare sin talang

2007 tillhörde Meraf Bahta världens bästa juniorer. Men hon tvingades fly från Eritrea och kastades in i en fem år lång mardröm av oro, skräck, hopp och bottenlös förtvivlan. Förra året kom äntligen beskedet som gjorde att hon kunde börja andas igen: ”Du får stanna i Sverige.” Nu går hon en kamp mot klockan för att få springa friidrotts-VM i blågula kläder.

Det är en blygt leende 24-åring som hälsar på oss inför intervallpasset på Slottsskogsvallen. ”Formen är bra” hinner hon säga innan det är dags för dagens tuffa träning. När hon ger sig iväg på 300-metersruscherna börjar Ulf Björklund berätta om den fruktansvärda bakgrund som tagit Meraf Bahta till Västkusten.

Ulf har blivit som en pappa för Meraf och är den som kämpat allra hårdast för att hon inte ska utvisas till Eritrea.

– Meraf har en dödsdom över sig där. När hon blev inkallad till militären flydde hon till Spanien, så de ser henne som en desertör i Eritrea, säger han. Att hon hamnade i Sverige berodde väl mest på att hon hittade en billig flygbiljett till Stockholm.

Strax efter ankomsten placerades Meraf på en flyktingförläggning i Älvsbyn. ”Norrbottens pärla” kallar sig kommunen, men det var två meter snö och minus 20 grader, och den unga löparen var så utlämnad man kan bli. Det var då hon gjorde vad som med stor sannolikhet räddat hennes liv – hon ringde svenska friidrottsförbundet.

På förbundet visste man att Hällecoachen Ulf Björklund har både ett stort hjärta och en stor villa utanför Stenungsund, så han fick frågan om Meraf kunde bo med hans familj ett tag.

– Det tog en sekund för mig att fundera. För min fru tog det kanske ett par minuter, säger Ulf.

Och han insåg direkt att löpningen skulle komma i andra hand.

– Det var en deprimerad flicka som kom. Livrädd. Hon hade fått avslag på sin asylansökan och skulle skickas tillbaka till Spanien. Och där låg en utvisningsorder till Eritrea och väntade på henne.

Läget var akut, flygbiljetten till Spanien var bokad och Meraf verkade inte ha något val. Men Ulf Björklund ringde till Migrationsverket och vädjade om respit, och på något vis hade han lyckats få tag i rätt person. Utvisningen sköts upp en tid, och Ulf och hans vänner lyckades ordna ett erbjudande om anställning till Meraf, vilket – efter tre avslag – till slut gav henne ett tillfälligt uppehållstillstånd.

Under tiden kom fruktansvärda rapporter från Eritrea. Merafs föräldrar hade fängslats. Mamman dog efter en månad i fängelse. Pappan har hon än i dag inte hört något från. Och vägen till ett permanent uppehållstillstånd kändes ännu lång.

– Under första sommaren hände det att jag hittade henne mellan buskarna i min trädgård. Där låg hon och grät mitt under en vacker sommardag. En annan gång när hon hade fått avslag kunde jag inte få kontakt med henne. Hon var som en disktrasa. Det var total hopplöshet, säger Ulf Björklund.

Meraf Bahta har ett vackert, lätt löpsteg. När GP hälsar på sparras hon av en av Hälles herrlöpare. Efter passet gör hon tummen upp, kroppen känns bra. Hon berättar om hur det var att försöka hålla uppe löpningen under åren av ovisshet.

– Jag ville träna, men kroppen orkade inte, det kändes aldrig bra. Jag kunde inte koncentrera mig, det kom massa andra tankar hela tiden. Bilder. Nu känns det mycket lättare, som att jag inte väger någonting, säger hon.

Vändningen kom i juni förra året när hon äntligen beviljades permanent uppehållstillstånd. Plötsligt slapp hon den konstanta oron för att slängas ut ur landet. Och det dröjde inte länge förrän den tidigare supertalangen började hitta tillbaka till den riktigt snabba löpningen igen. Under GP-galan i Göteborg häromveckan sprang hon för första gången snabbare än vad hon gjorde som junior. Tiden 4,09,6 är bara sex tiondelar från VM-kvalgränsen – en mycket tuff sådan – på 1 500 meter, och kan bli avgörande för att Meraf Bahta ska få ta det sista steget mot landslaget: Att bli svensk medborgare. Egentligen fattas ett halvår, men Migrationsverket kan medge dispens om det handlar om idrottare i världsklass.

– Jag hoppas att jag får. Jag vill också springa med Sverige, jag vill springa med laget, säger hon.

Ulf Björklund och landslagstränaren Ulf Friberg, som också hjälpt Meraf ända sedan hon kom till Sverige, kämpar nu för att hon ska få springa i blågula kläder i VM i augusti. Migrationsverket kräver att de förklarar varför en VM-start redan i år är av stor betydelse.

– Det skulle vara ovärderligt för henne. Hon har haft problem med motivationen och inte orkat träna i längre perioder, men får hon ett VM att sikta på... och att ta med sig det in i hösten och veta att hon har en chans på EM-final nästa år – det skulle betyda enormt mycket för henne, säger Ulf Friberg.

Det är han som har huvudansvaret för Merafs träning, medan namnen Björklund tagit ett enormt socialt ansvar. När vi frågar Meraf vad den sistnämnde betytt blir hon först tyst, men säger sedan:

– Han har jobbat så mycket för mig. Utan honom ... jag vet inte. Jag hade inte varit här. Jag hade nog inte levt.

Det är en ohygglig resa 24-åringen tvingats göra. Men i dag är hennes hemland Sverige och hon jobbar på ett vandrarhem i Kungälv – och springer snabbare än någonsin. Ändå är oron fortfarande en ständig följeslagare. Hon har en bror och en syster som också flytt det oroliga Eritrea. De befinner sig nu i Sudan och vet inte hur de ska ta sig ur landet. Ulf Björklund och hans vänner hoppas kunna hjälpa dem till Sverige.

Meraf Bahta kan bara hoppas. Fortsätta springa. Och trots hennes långa uppehåll från tävlingsbanorna ser Ulf Björklund inga hinder för att Meraf ska kunna nå världseliten.

– Men det är inte det jag kämpat för. Jag vill bara att hon får vara lycklig.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.