En tradition är något som upprepas. En återkommande händelse. Så när det gäller guldmiddagar så är det ingen idé att fråga Gais och Öis. Eller någon annan förening heller för den delen, möjligen Malmö men det var ett tag sedan skåningarna prenumererade på SM-pokalen.
Det är bara IFK Göteborg som kunnat skaffa sig en tradition och den bjuder att det skall vara pytt-i-panna och den skall ätas på Kamratgården.
Så hur smakar det, där uppe i den vidunderligt sköna Delsjöterrängen där till och med träden klätt om till guldskrud?
Jo, gott, fast det var inte Stjärn-Karlssons recept, det var inte ens IFK Göteborgs, inte heller sponsorn ICA:s utan oxpytt från Konsum med ett stekt ägg på toppen i en aluminiumform. Och bakom mig tränade IFK Göteborg lätt, alla utom den haltande Niclas Alexandersson.
Mat smakar bättre utomhus, så är det bara, syret ger fart åt nyanserna, smakerna rullar runt i gommen och det smakar guld, helt enkelt.
Jag vet inte hur det är på Kamratgården, de kanske lunchar med pytt en gång i veckan eller också är det förbjuden vara, en exklusivitet som inmundigas sent på hösten då allsvenskan slutat som den skall?
I så fall har Stefan Rehn syndat, han som förbjudit guldsnack, för han åt pytt så sent som i torsdags.
Som guldmat var det längre sedan, 1996 närmare bestämt, så det jättelika frysta lager som då kändes som en självklarhet borde ha passerat bäst-före-datum för länge sedan.
Stefan Rehn har smakat. Jonas Olsson har gjort det. "Alex" och "Ölme". Håkan Mild, naturligtvis, sedan är det inte fler som kan berätta hur det känns.
Hur upplevelsen är, hur det känns att vara svensk mästare i fotboll och smaklökarna möter den svenska kokkonstens första skräpmat och samtidigt vråla "Knô daj in".
Jag snackade med "Bebben" Johansson, hans senaste guldmiddag var 1969, som tränare, han mindes inte var som stod på menyn, med det var på Trädgår'n och det var inte pytt.
Jag frågade Karl-Alfred Jakobsson, det var evigheter sedan, 1954, Gais senaste SM-guld, och han minns att det firades på Valand.
- Det var väl nå't filéaktigt, sa Karl-Alfred om maten.
Det var inte makrill, hursomhelst.
Stefan Karlsson är smålänning, håller stenhårt på HV71 i hockey men blev blåvit redan på 80-talet. Var helst han drar ner sleven i en panna belönas krogen med en stjärna i Guide Michelin. Nu finns han på Fond.
- Jag tror dom grejar det nu och jag kommer gärna dit och lagar pytt, lovade Karlsson.
Gun Nilsson på Kamratgården släpper sannolikt inte in honom så mästare han är. Pytten är hennes egen angelägenhet.
Pyttens historia är obekant men det handlar alltså om skräpmat, det som blivit över under veckan, tärnat och återanvänt, uppiffat med ägg och rödbetor, gör sig bäst i sällskap med öl och knäckebröd.
- Så här på hösten har jag gärna kantareller i, avslöjade stjärnkrögaren från Götaplatsen.
Den blåvita pytthistorien är lättare att reda ut. Det här kom ur hästens mun:
- Ingen fick ta ut något i förskott. Inga planerade guldmiddagar eller liknande. Det gällde alla i föreningen, berättade Thomas Wernerson.
Fast det finns en alternativ förklaring. Att Wernerson glömde göra beställningen, det fick bli det som fanns i frysen och gick att värma och det råkade vara pytt-i-panna, allt hände i början på 90-talet.
- Guld-pytt är speciell. Den smakar ljuvligt, enligt den förre blåvite klubbdirektören.
Avslutningsvis vill jag bara meddela att jag är stolt över att skriva i samma tidning som Anna Mannheimer, Sveriges roligaste människa.
