Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Om tränarsäsongerna vore Lisebergsattraktioner

Säsongen för de göteborgska fotbollstränarna har gått upp och ner. Några har välförtjänt hissats. Andra har upplevt hissnande bottennapp.
Tränarsäsongen 2019 beskrivs kanske allra bäst som en bergochdalbana.
Därför tog sig GP till Liseberg och undersökte vilken tränare som egentligen åkte vilken attraktion.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Bild: ANDREAS L ERIKSSON

Farfars Bilar – Andreas Alm

Tryggt, stabilt, utan obehagliga överraskningar har Andreas Alm tuffat fram i 5,4 kilometer i timmen ute på Hisingen. Att säsongen inte skulle vara godkänd har chaufför Alm med rätta svårt att acceptera med tanke på vårens cupguld – samtidigt är det svårt att inte känna en gnutta besvikelse när Häckens 2019 summeras.

Det blev som förväntat. Varken mer eller mindre. Ungefär som en tripp i farfars bil. När Andreas kliver ur bilen tittar han upp med strålande ögon.

– En gång till?

Bild: MATHIAS BERGELD

Valkyria – Marcus Lantz

Säsongen öppnar med en skjuts rakt upp i himlen. Cupguld. Obesegrad innan sommaren. Champions League-spel. Marcus Lantz var en ängel vars resa mot toppen inte såg ut att kunna avbrytas för någonting.

Men så, just som vagnen är på väg att nå solen, vänder plötsligt banan nedåt. En avgrund av domarilska, münchenilska, intern besvikelse och misslyckade värvningar breder ut sig under honom. Han störtar mot marken.

När dyket i 105 kilometer i timmen väl planat ut sitter han där, omskakad men ganska nöjd med att han har klarat sig så helskinnad genom säsongen. Han vänder sig till Peter Bronsman som sitter bredvid honom i vagnen:

– Är det redan slut?

Bild: JESPER ZERMAN

Flygande Elefanter – Poya Asbaghi

Lisebergs egna beskrivning av Flygande Elefanter kunde lika gärna varit en beskrivning av IFK Göteborg.

”En given storfavorit för alla barn och ett kärt återseende för föräldrar som minns karusellen från sin egen barndom”

Poya Asbaghi har hoppat på en anrik klassisk attraktion, putsat upp den och hällt olja i maskineriet. Nu flyger elefanten igen – och i den sitter en hel skolklass fotbollsutbildade barn med självlysande västar med trycket Akademin på bröstet. De pekar ut över Göteborg och skrattar tillsammans. Poya Asbaghi sitter längst bak med en likadan väst på sig. På hans står det klassföreståndare.

Bild: JONAS LJUNGDAHL

FlumeRide – Thomas Askebrand

Det börjar tryggt och säkert. Båten Thomas Askebrand sitter i är välbyggd, bra tätad och spetsig föröver. Det här kan inte gå annat än bra.

På vägen börjar båtens plankor spricka. En, två, tre plankor knäcks och båten börjar läcka in vatten. Thomas Askebrand kämpar frenetiskt för öska ut vattnet över relingen. Båten fortsätter att ta sig fram genom banan. Den håller sig flytande.

Men när han nästan är framme vid målet slungas han plötsligt utför ett fritt fall på 14 meter. När han kommer fram är Thomas Askebrand dyblöt. Han har skrattat en del på vägen men det där sista fallet blev för mycket. Det har blivit dags att byta kläder.

Bild: Bildbyrån

Smitthärden Gasten – Bosko Orovic & Patrik Ingelsten

Det anrika hotellet Gais hyser både kackerlackor och sliten fasadmålning, men ruljangsen på gäster har aldrig varit större. Det checkar in nya namn hela tiden.

Men under våren börjar ett rykte sprida sig. En smitta sägs ha drabbat hotell Gais. Hotellet byter chef mitt under säsong för att försöka tvätta bort ryktet och oron kring hotellets välbefinnande.

Men epidemin har satt sig. Bottenstridens bakteriehärd sitter i väggarna. Spökhotellet Gais har, under både Bosko Orovic och Patrik Ingelstens ledning, varit en smitthärd där all personal och alla gäster lider alla helvetes superettankval.