Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Sverige var starka på onsdagens finaler. Silver i segling och silver i hästhoppning.  Bild: Bildbyrån
Sverige var starka på onsdagens finaler. Silver i segling och silver i hästhoppning. Bild: Bildbyrån

Joel Tivemo: Och Sverige tar silver i silverskeds-OS!

Mina fördomar sa en sak. Tre svettiga svenskar i för små tights sa en annan. Nu vet jag inte vad jag ska tro.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Vilken onsdag det blev. Två svenska silver samlades in i båt och på hästryggen.

Jag guppade med i min stol när Anton Dahlberg och Fredrik Bergström kämpade mot vågor och vådliga spanjorer i havet i dag. Tävlingsmomenten var medryckande, den fysiska ansträngningen uppenbar.

På samma sätt satt jag och spände hela överkroppen när de svenska ekipagen skulle över sista hindret. Sekunderna tickade, hundradelar skulle avgöra.

Jag var genuint förvånad över min reaktion. Som fastlandsfrälst och hästrädd reporter sa mina fördomar till mig att jag skulle ha svårt att ryckas med.

För mig har segling och ridsport förknippats med medlemskap i Riddarhuset, väldigt tajta tights och tävlingar sponsrade av lyxklockor och yachttillverkare.

LÄS MER: Nu återstår en sak för Peter Gerhardsson, avgå!

Delvis är det helt vanlig lagsportssmal trångsynthet som gör sig påmind. Delvis är det fördomen om att varenda tävlandes far fick julklapparna bortsorterade av Karl–Bertil Jonsson.

Seglingen och ridsporten var också etta och trea på den lista Expressen tog fram i början på spelen över idrotterna som fått mest stöd från SOK de senaste tre åren. De med resurser har lättare att få resurser. Så är det och så har det alltid varit.

LÄS MER: Svensk silvermedalj i segling

Är det oförtjänt? Är det orättvist?

Det är nog en alldeles för stor diskussion för att ta här och nu.

Svaret på frågan om det verkligen är ”riktig idrott” de sysslar med går väldigt mycket enklare att besvara.

I båten verkar alla sinnen förstärkas. En kolibri kvittrar i Kalifornien: Anton Dahlberg hör det och gör ett litet ryck i ett rep. En pingvin plaskar i Patagonien: Fredrik Bergström ser det och korrigerar sin kroppsställning med två grader.

Det är egentligen först när jag ser den svenska silverduon framför mig som jag förstår att mina fördomar behöver förändras. Här finns inte en tillstymmelse till översitteri. Självdistansen är självklar. Det strålar av genuin glädje över den idrottsliga prestation de precis klarat av.

Anton Dahlberg och Fredrik Bergström skrattade åt sina svårpåkrängda tights.

Och hopparna var likadana. Henrik von Eckermann mötte kameran med hjälmrufs och vit slips. Så gör ingen skitnödig person.

LÄS MER: Kärleksförklaringen till Desiré: ”Saknar henne något galet”

Medias fel?

Kanske är det medias fel? Bevakningen sker med nära band och känslomässig besatthet. I seglingen är det Hanna Ericksson som knappt får luft under sändningarna när det går bra för Sverige. I ridsporten kommenterar Henrik Johnsson sin fru Malin Baryard-Johnsson. Hans professionella hantering av den uppenbart omöjliga situationen kompenserades av att reportern på plats verkar mer ledsen över Henrik von Eckermanns fjärdeplats än von Eckermann själv.

Det blir ett löjets skimmer runt sporterna som inte de aktiva själva kan styra över.

För det de gör är omöjligt att inte imponeras av. Om ni inte såg medaljracet så är båten de tävlar i stor som en bajamaja. Ett segel (tror jag det heter?) svänger och kränger precis i huvudhöjd och kan när som helst göra ett utfall för att sänka dig. Allt detta ska du hantera på öppet vatten med ett dussin andra båtar i vågorna runt dig.

Att vara två om en sådan situation måste vara lika fantastiskt som hemskt. Din dröm är helt i händerna på någon annan. För att du ska vara bra måste din kollega vara bra. Utan det ena, inte det andra.

LÄS MER: Den här sporten är Armand Duplantis

Sedan familjens akvarium översvämmade hela nedervåningen har jag inte ägt något djur och jag ska därför egentligen inte uttala mig om det band som kan bildas över artgränser. Men när jag läser vad Peder Fredricson har sagt om sin relation till dubbla silverhästen All In drar jag paralleller till svenskduon i havet.

– Jag ställer frågorna: är pulsen bra, blicken bra, verkar han bra. Det kan också vara så att det är han som ställer en fråga till mig. Då gäller det att komma på vad han säger och varför.

LÄS MER: Friidrotten har fått sin frälsare

Som Tuvalus BNP

Det är klart att materialet spelar roll. Det är klart att vem som helst inte har råd eller möjlighet att lägga ner fem år på att nå en seglats i Stilla havet och kämpa om ett OS-silver. Lika klart är att vem som helst inte har råd eller möjlighet att ens drömma om att rida en häst som kostar vad de svenska OS-hästarna gör.

De tre svenska ryttarnas djur är tillsammans värda nästan lika mycket som Tuvalus (inga ryttare med på OS) BNP. De förlorade mot en britt som växte upp i ett slott familjen Beckham senare köpte.

Men det ska inte förringa deras prestation.

För i segling precis som i ridsport krävs väldigt många timmars träning för att bli bra. Det krävs liter av kallsupar, en kamp mot saltvattenkalufser ner i ögonen och mjölksyrade muskler. Det krävs miljoner mockade meter, blommande blåmärken och logistiska mardrömmar.

Som sporter betraktat är jag fortsatt tveksam. Som idrottsliga prestationer är jag golvad.

Silversked i mun eller inte, OS-silver smakar lika sött ändå.

LÄS MER: Det här svenska laget löser alla problem