Kloka människor har gått på pumpen förr. Jag tänker på den gång tre bevittnat begåvade styrelseordföranden understödda av lika slipade föreningsstyrelser kom fram till slutsatsen att det allra bästa för Göteborgsfotbollen vore ett samgående.
Minst lika kloka medlemmar hade en helt annan uppfattning.
Det blev ramaskri.
Nära nog upplopp.
Och en fylld papperskorg.
Vi talar mellan varven fortfarande om FC Gothia som en god tanke, i stycken till och med briljant, men i det centrala inte alls genomtänkt.
Kommunikationen och förankringen brast. Historian och traditionen var för stark.
Läget är ett annat nu.
Jag får signaler om att inblandade parter i BK Häckens planerade övertagande av Göteborg FC:s verksamhet har försökt förekomma ett dylikt missnöje.
Alla kommer inte bli nöjda, men de flesta åtminstone känna att de har fått chansen att framföra sina åsikter.
Det är också rimligt, till och med tvunget, att mitt i euforin över att damfotbollen på elitnivå i Göteborgsregionen verkar räddas för ett ögonblick stanna upp vid processen som ledde fram till förslaget.
Huvudaktörerna tog efter besvikelsen över att avståndet till Europas främsta ökat till kraftfulla metoder. Här skulle minsann varje åtgärd utnyttjas, varenda känsla inkluderas.
Först kaos. Chock. Följt av vrede, ilska och förtvivlan. Med budskap om att allt var över och framåtrörelse i praktiken utesluten skulle spelare sannolikt spridas vind för våg.
Sedan hopp. Och förflyttning av ansvar. Saknas damelitlag i regionen är det baske mig inte sittande styrelses ansvar. Kliv fram, var jämställd, ta chansen eller stämplas för alltid som klubben som kunde ha undvikit damfotbollens död. How dare you?
Därefter tystnad, men höjt tonläge bakom kulisserna. Fyra blev tre som blev två där båda kände sig kallade.
Avslutningsvis målrakan. Budgivningen. Och en känsla av att ha blivit utvald. Mission completed.
Till de avgående: Well played.
Till de tillträdande: Snabbt jobbat. Klokt agerat.
Det här blir bra. Göteborg FC var aldrig den förening damfotbollen i regionen förtjänar, visserligen bra nog att skapa ett representationslag som blev bäst i landet, men ingen riktig förening, inget livskraftigt.
Den här texten handlar egentligen inte om det.
Den handlar om föreningsdemokrati.
Göteborg FC:s högst begränsade medlemsskara kan vi lämna därhän. De som har avgörandet i sina händer är BK Häckens medlemmar.
27 januari ska de rösta om vad som avgör framtiden inte bara för hälften av Peter Gerhardssons svenska OS-trupp och Göteborgs ställning som damfotbollens centralort utan även huruvida ord om jämställd idrott och lika villkor är viktiga på riktigt.
Vid ett nej saknar Peter Bronsman alternativ. Han var tydlig med det i vårt samtal efter presentationen av nyheten. Då blir det för en hönsad skara fotbollsspelare att ta sitt pick och pack och återvända till Valhalla, till ruta ett (såvida inte IFK Göteborgs intresse kvarstår).
Jag tror inte att det kommer ske.
Oavsett vad jag och andra utomstående tycker är det gulsvarta medlemmar registrerade senast i oktober 2020 som avgör saken.
Vi övriga följer nyfiket från sidan i vad som går att betrakta som svensk fotbolls mest spännande fråga just nu efter Malmö FF och IFK Göteborgs tidigare medlemsnej.
Till sist vill jag ha det sagt att jag tycker att tjejerna – för ett gott syfte – har hamnat i kläm. Det känns inte bra.
Däremot – och det är väl det som räknas – ser framtiden ljus ut.
Blåmärken läker.
Motgångar stärker.
Och dubbla SM-guld firas på Hisingen i höst?
