Nils van der Poel är inte som andra. Det har han visat förut, inte minst när han efter att ha vunnit dubbla junior-VM plötsligt bestämde sig för att lägga av 2015. Han ville ägna sig mer åt fallskärmshoppning och var trött på det inrutade livet.
Något år senare gjorde han dock comeback, och kvalade in till OS i Sydkorea 2018, där han slutade på 14:e plats, ett resultat som följdes upp med en imponerande sjätteplats i allround-VM i mars samma år.
Sedan la han av igen.
– Jag åkte upp till Arvidsjaur i juni 2018 och gjorde värnplikt på jägarbataljonen. Sedan muckade jag i maj 2019 och började träna direkt. Och det var min plan, att ta två års uppehåll från tävlingar. Jag var ganska övertygad om att det framför allt var fysik som saknades för att bli bättre på 10 000 meter, så därför ville jag ta ett och ett halvt år efter värnplikten för att försöka utveckla mig vidare. Så det var vad jag gjorde, helt enkelt.
LÄS MER:Nils van der Poel vägrar anpassa sig
På söndagen skedde 24-åringens andra comeback. I Tyskland åkte han sin första tävling på två och ett halvt år – och slog till med ett smått osannolikt bra resultat på paradgrenen 10 000 meter. Hans 12.46 är 18 sekunder under det svenska rekordet, det snabbaste loppet i världen i år, samt banrekord på den is där stora tävlingar och mästerskap avgjorts under senare år. Det är också den sjunde snabbast tid som någonsin uppmätts på sträckan.
Med andra ord: Plötsligt är Nils van der Poel en världsstjärna inom sporten.
Är du förvånad?
– Nej, det är jag nog inte. Men jag kan tänka mig att det är ganska många som är förvånade, med all rätt. Men när man tränar varje dag och har gjort det i många år så märker man ju när man når nivåer. Vi visste att det fanns ett bra lopp i kroppen, säger han själv.
”Finns ingen som tränar som han”
van der Poel har sedan länge gjort sig känd för att ha gått sina egna vägar och han lyckas kombinera ett närmast bohemiskt liv med en träningsvilja få kan matcha. Landslagscoachen Joel Eriksson konstaterar att hans adept är smått unik.
– Han tränar ju så in i helvete. Det är helt extremt, det finns ingen som tränar som han. Och han går väldigt mycket sin egen väg, han gör inte som alla andra. Pengar hit eller dit, han gör det på sitt sätt. Det är väldigt imponerande. Han bryr sig inte vad andra tycker och tänker. Holländarna har ju så mycket pengar och sina proffslag och massa anställda – och Nils gör precis tvärtom. Det är coolt tycker jag, säger Eriksson.
Hur bra är han egentligen?
– Han är nog bäst i världen. Holland har väl några duktiga, men de vann ju på 12.52. Så han åker fem sekunder snabbare än dem. Och han gjorde det helt själv, ingen parkamrat, ingen publik. Det var bara han mot klockan.
Det är med andra ord en guldkandidat i OS i vi pratar om?
– Det skulle jag absolut säga. Det här är ju en av de bästa banorna i Europa, och VM gick här två år sedan. Och han slår alla de tiderna med marginal – på en skittävling utan publik. Det är stort.
van der Poel själv ger ett något mer invecklad svar på frågan om han är bäst i världen.
– Under vissa förutsättningar är jag kanske den vassaste. Det finns mellan fem och tio riktigt duktiga 10 000-metersåkare som kan ta medalj på ett VM eller OS. Och vi är bra på lite olika saker. Åker vi utomhus så är jag nog favorit, men om vi åker på de snabbaste isarna är jag inte det.
Men du kommer att målas upp som ett OS-guldhopp efter detta?
– Ja … det låter väl rimligt, säger van der Poel och skrattar.
