Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Andreas Sandström
Bild: Andreas Sandström

Joel Tivemo: Något är fel i svensk hockey

Sju usla VM-matcher.
Fem misstänkta sexualbrott.
Vad är egentligen svensk ishockeys största problem?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

”Det är lördag, och allt kommer hända i dag. Allt det allra bästa och allt det allra värsta” Kapitel 14 i Björnstad börjar så.

Fredrik Backman har fram till dess byggt upp kulissen av det hockeysvenskaste Sverige har. En småstad norröver, snö, gemenskap, en djävligt viktig juniormatch och föräldrar som bryr sig lite för mycket. Tyvärr är hans bok inte bara verklig i det den återger om livet på isen. Den är lika sanningsenlig i det den säger om det som händer utanför den.

En ung man van vid att få det han vill. Han är ju bäst på hockey. Han är värdefull, viktig. Konsekvenser? De enda påföljder han känner till är de målgester han fått många tillfällen att träna på som ett logisk resultat av ett fruktat slagskott.

LÄS MER: Hockeyprofilernas markering mot machokulturen

Tre Kronor har precis avslutat sitt sämsta VM sedan 1937. De kritiska rubrikerna var många. Huvuden skulle rulla.

Samtidigt har det senaste året gett nattsvarta rubriker av ett helt annat slag.

I en av Sveriges största klubbar, i Svenska Ishockeyförbundets egna korridorer, i den svenska agentsfären, i den svenska ungdomshockeyn. Fem fall av sexualbrott där de misstänkta gärningsmännen haft en tydlig koppling till svensk ishockey.

LÄS MER: Brynäs bekräftar: Två spelare misstänkta för våldtäkt

Språket kan flytta gränser

Finns det en kultur där saker som sägs riskerar att leda till saker som görs? Per Ledin pratade mycket om språkbruk i samtalet vi hade om hockeyns machokultur. Språk har en förmåga att flytta gränser. Ingen blir våldtäktsman av att kalla någon för ett könsord.

Men växer man upp i en miljö som återkommande kallar kvinnor för nedsättande ord, där ansvariga ledare skryter om vem de gått till sängs med kan av gruppen godkända beteenden förskjutas. Inte okej blir okej. Aldrig någonsin blir i vissa fall. Ett nej blir kanske inte ett nej.

Det går såklart inte att säga att alla hockeyspelare är sexualbrottslingar. Det vore löjeväckande. Det går inte heller säga att hockeyns omklädningsrumskultur skapar våldtäktsmän. Ämnen av det här slaget är för komplexa, för mångfacetterade för att dra enkla och slagkraftiga slutsatser.

Det går bara att konstatera att fem misstänkta fall under ett år är för många för att vara en slump. Ingen annan sport har haft lika många uppmärksammade historier.

Det man ska ha med sig är att mörkertalet kring sexualbrott är och fortsatt kommer att vara stort. Det bekräftas av flera av de personer inom svensk hockey jag pratat med den senaste veckan. Historier har tystats ner, antingen av laget självt eller av klubbarna eller förbunden ovan spelarna.

LÄS MER: Svensk agent misstänkt för våldtäkt, misshandel och olaga hot

Manlighetsnormer som luktar hockeyhandske

Frågan svensk hockey behöver ställa sig i dag är inte om alla hockeyspelare är sexualbrottslingar, eller hur man ska tvätta bort bilden av hockeyn som en sport som lever kvar i manlighetsnormer som luktar hockeyhandske.

Frågan man behöver ställa sig är hur våra omklädningsrum kan bli varmare platser där barn från tidig ålder lär sig var gränser går och att felaktiga handlingar får konsekvenser – oavsett hur bra du råkar vara på att sprätta upp en puck i krysset.

LÄS MER: Recension: ”Björnstad”, HBO Nordic

LÄS MER: SHL markerar mot kvinnovåld: "Kommer agera"