Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Joel Tivemo: Montler, Mondo, Mon dieu!

En hoppar högt. En hoppar långt.
Tillsammans är de två av svensk friidrotts största hopp.
Montler, Mondo, Mon dieu!

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Väderprognoserna hotade med hällregn och vindar. Verkligen svarade med svenska rekord, comebackbesked och kvällssol.

Göteborgs GP har haft många fina stunder de senaste åren. Lovisa Lindh har sprungit snabbt här. Andreas Kramer likaså. Men den här kvällen var redan på förhand något annat. Dubbelt så många sålda biljetter som i fjol – redan timmar innan första tävlingen. Armand Duplantis i stav. Michel Tornéus i sin avslutsturné. Thobias Montler i sin comeback.

Mixa det med Slottsskogsvallens natursköna, familjevänliga inramning och du får något riktigt fint. Och de som var här fick värde för entrépengen.

Armand Duplantis är en världsstjärna. Förväntan låg i luften redan när han höjde staven första gången.

På vilken annan arena kan man se en idrottare i den absoluta världseliten flyga så nära?

Slottsskogsvallens läktare slutar bara ett par meter från hoppmattan. De som satt närmast kunde skärskåda "Mondo" svinga sig över 5.90 och radera ut Patrik Kristianssons gamla stadionrekord från 2002. Han ville ha mer.

Svensk-amerikanens svenska sommarsaga var inte långt ifrån att ge det första svenska stavhoppet över 6 meter på svensk mark. Så blev det inte den här gången. Men det lär inte vara sista chansen att nå den gränsen på den här platsen.

– Jag älskar interaktionen med publiken jag hade här. Jag kommer gärna tillbaka, sa Mondo efter prisceremonin.

Detsamma lär Montler göra. Efter två månaders frånvaro, en sommar som trasats sönder av ett krånglande knä, var han tillbaka i hoppgropen. Han landade som på moln. 8.17 är fem centimeter från hans personliga rekord och lär få 23-åringen att växa rejält inför resten av VM-uppladdningen.

Nej, det var ingen perfekt svensk friidrottskväll. Melker Svärd Jacobsson stannade på 5.50. Lovisa Lindh tappade fart på fallande irländare och missade möjligheten att nå VM-kvalgränsen på ett nesligt sätt. Tilde Johansson fick inte in all potential hon har i sin talangsprudlande kropp i sina hopp. Andreas Kramer gick för sitt egna svenska rekord men fick mjölksyra i varenda cell från midjan och nedåt på upploppet. Daniel Ståhl dök aldrig upp.

Men det är inte det jag tar med mig hem härifrån. Jag tar med mig Montlers leende (och friska knä) och Armand Duplantis självklarhet.

Tillsammans hoppade de nästan 14 meter i kväll. Det är ungefär 6 580 kilometer längre till Qatar. Men det här var en bra bit på vägen.