Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Thobias Montler.  Bild: VEGARD WIVESTAD GRØTT
Thobias Montler. Bild: VEGARD WIVESTAD GRØTT

Montler 1,4 centimeter från odödlighet

1,4 centimeters tåspets. Det var vad som skiljde Thobias Montler från ett potentiellt OS-guld – och odödlighet.
– Det känns fruktansvärt, säger Montler.

Finalen hade ditintills varit stabil men på inga sätt briljant av Öis-hopparen med Yannick Tregaro som tränare. 8.08 mätte hans längsta hopp, gjort direkt i första omgången – och det placerade honom på plats sju inför sista hoppvändan.

Där fick Landskrona-sonen med sig den lilla publik (andra atleter och tränare) som var på plats vid längdhoppsgropen. Hoppet var ett av hans längsta i karriären och såg ut att vara tillräckligt för att föra upp honom på medaljpalts i tävlingen – det kanske till och med kunde ha varit längre än det ledande 8.41 som Juan Miguel Echevarria hade hoppat.

Men så kom den: varje längdhoppares värsta fiende. Den röda flaggan. Montlers högerfot träffade plankan 1,4 centimeter för långt fram och hans hopp ogiltigförklarades.

Vad som kunde ha slutat med odödlighet – en plats i den svenska friidrottshistorien blev nu en stark, men betydligt mer intetsägande, sjundeplats.

– Man brukar känna övertrampen och jag kände ingenting i det hoppet. Så först tror jag det är ett godkänt, väldigt bra hopp, sedan inser jag att det är en röd träff, säger han.

– Det är fruktansvärt, men det är så sporten är. Det gäller att träffa plankan perfekt och jag hade inte marginalerna på min sida.

”Supertråkigt för min del”

Thobias Montler satt kvar länge på innerplanen och grämde sig över det som blev, men framförallt det som inte blev. Han såg om hoppet och det förstärkte bara den känslan.

– Det är ett sjukt bra hopp från min sida. Det är nog inte guldet men det hade varit ett brons i alla fall. Det är en medalj som rinner ur händerna på mig. Det är supertråkigt för min del, säger han och fortsätter om sitt sjätte hopp:

– Det är bland de längsta hoppen jag har gjort. Det hade nog helt klart varit personligt rekord.

Finalens relativt svaga resultat öppnade möjligheten för en svensk längdmedalj, vilket inte skett på herrsidan sedan 1920, då Sverige plockade både guldet och bronset.

– Jag vet inte vad det var i dag, det speglar sig i alla oss hoppare, något hade vi gemensamt där ute. Man vill ha mer, speciellt när man känner man är där uppe och fajtar. OS är det största för oss friidrottare ... att känna att man har möjligheten att ta en medalj och så att den rinner en ur händerna ... det är fruktansvärd känsla.

1,4 var skillnaden mellan eufori och tragedi, odödlighet och glömska. Men Thobias Montler hoppas att han ska kunna hoppa tillbaka till andra sidan glömskan i framtiden.

– Jag visar i dag att jag är någon att räkna med. Chansen ska komma igen. Oavsett om jag måste vara på samma nivå eller om jag måste vara bättre. Det spelar ingen roll – jag ska vara där!

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.