Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Bildbyrån/GP
Bild: Bildbyrån/GP

Mattias Balkander: Med ”Foppa” i storslag slipper vi sakna Zlatan

Det är möjligt att ni tycker annorlunda, men jag skulle säga att landskampen mot Finland blev helt perfekt för Sverige och Janne Andersson. Mycket tack vare Emil Forsberg.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Senast vi träffades på Friends arena handlade nästan allt vad Zlatan Ibrahimovic återkomst kunde innebära för landslagets prestationer vid EM. Märkligt nog har den mentala energinivån inte påverkats nämnvärt av Milananfallarens ”knäxit”. Kanske för att Janne Anderssons landslag aldrig hann bli Zlatans Ibrahimovic landslag?

Helt klart hade ”Ibra” tillfört saker till Sverige under EM, nu slipper vi rimligen analyser av hur hans kastade handduk påverkar Sveriges möjligheter i Europamästerskapet.

I Ryssland för tre år sedan vilade ett stort ansvar på Emil Forsberg att stå för det kreativa, en roll som blev till ett ok och tyngde mer än inspirerade. ”Foppa” kom aldrig riktigt till sin rätt i VM. Nu är formen en annan, därmed även glädjen och kreativiteten. Leipzig-mittfältaren tillhörde denna matchs främsta och känns härligt harmonisk.

LÄS MER: Svenskt styrkebesked – tog säker seger mot Finland

Svårt att dra för stora växlar

Jag tror delvis att det hänger ihop med att pressen på Emil Forsberg att ”bära” det svenska anfallsspelet är mindre den här gången.

Sanningen där är att starka trupper ofta höjer även enskilda.

Det svenska anfallsspelet mot Finland byggde på Emil Forsbergs genialitet. Passningen till Mattias Svanberg inför 1-0 innan Finland hann samla sig, bollen in på djupledsyta när Marcus Berg blev straffälld inför 2-0.

Trots ett stort spelövertag är det svårt att dra för stora växlar på den svenska insatsen. Hur bra var egentligen Finland? Inte jätte, är det korta svaret.

Om inget oförutsett inträffar såg vi fem svenska premiärspelare starta matchen mot Finland. Robin Olsen, Marcus Danielson, Viktor Claesson, Emil Forsberg och Marcus Berg lär alla starta mot Spanien i Sevilla 14 juni. Det som gladde ur svensk synvinkel var att flera av de förmodade bänkspelarna mot Spanien visade att de inte nöjer sig med att stå vid sidan av.

LÄS MER: Martin Olsson missar cupfinalen

Vänta bara – Pierre Bengtsson har mer i sig

När det gäller Pierre Bengtsson har jag en liknande känsla som med Victor Nilsson Lindelöf från U21-EM 2015. Först utanför truppen, sedan in på ett sent bananskal och i slutändan en av hjältarna (Lindelöf satte den avgörande straffen i finalen mot Portugal).

Motgångar gör något med oss människor. Jag tror att Pierre Bengtsson redan stärkts av den initiala petningen och att Martin Olssons vadbensfraktur är för osäker för att Janne Andersson ska ”chansa” med Häckenbacken till EM. Det finns ju liksom ingen anledning.

LÄS MER: Jordan Larsson om pappalyckan – och farsans klassikermål

En nyckelposition i det stundande EM-slutspelet är målvaktsrollen, en position Sverige historiskt sett varit bortskämt på. Efter Ronnie Hellström kom Thomas Ravelli och senare Magnus Hedman och Andreas Isaksson.

Nu förväntas Robin Olsen, trots marginell speltid i klubblaget, stå för avgörande insatser den kommande månaden. Det vore därför klokt om Janne Andersson lät Olsen stå även i genrepet mot Armenien.

Tajming är nämligen en färskvara och är inte minst viktigt vid inläggsspel, utrusningar och reaktionsspel.

Under Erik Hamrén-eran fick Sverige aldrig ordning på mittförsvaret. Nu kan Filip Helander, Joakim Nilsson eller Marcus Danielson komma in och vara bra direkt. Det handlar inte enbart om spelarnas individuella kvaliteter.

Jens Cajuste har en slags aura över sig

Hur det än är finns det något väldigt speciellt med att en av Sveriges främsta mot Finland, Joakim Nilsson, nu lämnar EM-truppen, samtidigt som den 26:e mannen, Andreas Granqvist, sätter säkert på läktaren. Fast det där har vi väl pratat färdigt om?

Finland ställs i EM mot Belgien, Danmark och Ryssland och får, precis som Janne Andersson tidigare konstaterat, betraktas som en outsider enligt ordalydelsen ”snart utslaget”.

Till sist: Runt inhopparen Jens Cajuste finns något majestätiskt, en slags aura, även om samtliga attribut behöver slipas på. Lugnet, blicken, rörelsemönstret. Jag gillar alltihop.

LÄS MER: Ledsen, men Jordan måste jämföras med pappa Henrik