Jag skriver detta från hotellsängen där jag just sett Sveriges OS-premiär. Självklart hade jag gärna varit på plats på Olympiastadion men det fanns faktiskt ingen möjlighet. Inte den här gången.
Jag ska inte gå in på detaljer, men i kortfattad version: Någonstans i ett flygplan ovanför Atlanten åt GP:s utsände något som hans mage inte gillade.
Alls.
Detta ledde till en flygresa – och inte minst ett krångligt byte i Sao Paolo – som utan någon som helst tvekan är det värsta jag upplevt. Onda andar härjade i min mage och allt skulle ut, inget fick komma in. Jag blev helt enkelt matförgiftad och är det någon gång man inte ska bli det så är det mitt under en 23-timmarsresa från Johanneberg till Rio de Janeiro.
Kort sagt: Det var en fullständig mardröm och så här ett halvt dygn senare kan jag fortfarande inte gå mer än tio meter från en toalett utan att riskera allmänhetens välbefinnande.
Så såg min start på OS ut. Men, jag är här nu i alla fall, och från mitt hotellfönster ser jag ett livligt myller och på tv:n skrek just kommentatorn ett klassiskt ”gooooooooool” när Fischer mjöshade in den där bollen som gav tre poäng.
Och det var ju bra. Men att det precis som i VM-premiären förra året (då mot Nigeria) är mittbacken Fischer som får kliva fram (ja, jag vet att det räknades som självmål, men det är hon som är där och bökar) när anfallarna inte har siktet riktigt rätt inställt… det oroar lite. Visst var Sverige bäst i den här matchen, de förde den och de matade in bollar mot det sydafrikanska straffområdet, men så länge inte målen kommer finns alltid en oro. Och den tyckte jag syntes stundtals. Inte minst på Sundhage, som inte såg nöjd ut alls där på sidlinjen.
Uppryckning krävs, således. För det här laget har större potential än så här, det är jag säker på. Och i nästa match väntar värdnationen, Brasilien. Det blir grejer det.
Och apropå uppryckning. Efter tips från hemmaplan dricker jag nu en matsked vatten var femte minut för att återställa vätskebalansen i min urlakade kropp. Känslan är att det bara kan bli bättre.
Ja, känslan är faktiskt att det kan bli riktigt bra det här med OS. Det är, trots allt, underbart att vara här.
