Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Mamma Mona bakom allt

De egyptiska pojkarna i Police vill vinna Partille cup för tredje året i rad. Då är supportrarna viktiga för laget. I centrum står en 47-årig tvåbarnsmamma från Kairo.
"Jalla, jalla!" Ropen från de egyptiska supportrarna manar de 11-åriga pojkarna i Police att anfalla. Tydligast hörs en kvinnoröst.
- Vi måste göra allt vad vi kan för att hjälpa dem. Om Gud vill så vinner vi turneringen i år igen, säger Mona Enab, 47.

Hon är ivrig och glad. När hon inte filmar matchsekvenser eller fyller på vattenflaskor ägnar hon tiden åt att prata med spelarna - och att heja på dem från sidlinjen. Man behöver inte ha stora kunskaper i arabiska för att förstå att merparten av Monas och de andra föräldrarnas tillrop är positiva. När laget möter franska Selestat Alsace vänds ett flermålsunderläge till seger och känslorna når långt utanför den heltäckande klädseln.
Mona har en viktig roll i gemenskapen.

Några meter bort, vid lagets avbytarområde, står fyra män och hoppar, gapar och instruerar spelarna. Två av dem har texten "coach" tryckt på sina ryggar, men ingen påstår sig vara lagets tränare. Mona hjälper däremot gärna till när GP vill ha hjälp med namnet på en av pojkarna. En del av informationen i frågan tappas dock bort och i stället fyller hon en sida i blocket med för- och efternamn samt tröjnummer på alla 16 spelarna.
- Inga problem. Jag hjälper till, svarar hon och följer upp med ett leende.

För tredje sommaren i rad har hon lämnat maken, den äldsta sonen och Egyptens huvudstad för en vecka med yngsta sonen Ahmed i Göteborg. Rollen som hemmafru har hon bytt mot att vara supporter på heltid så länge laget är kvar i turneringen.
Två tidigare deltaganden i Partille cup har gett lika många totalsegrar för pojkarna. För två år sedan - när killarna var ett år yngre än motståndarna - överraskade och charmade de många med sitt tekniska och snabba spel. För andra året i rad står jämnåriga motståndare på motsatt planhalva.
- Vi föräldrar är alltid med där laget är. Vi känner att det är viktigt. Vi är med dem tills de går och lägger sig i sovsalen på skolan där de bor. Jag går och lägger mig efter tio eller elva på kvällen och stiger upp tidigt på morgonen. De få gånger som jag inte är med laget är jag med någon av de andra kvinnorna och shoppar. Vi kan inte så mycket om Göteborg och museerna, men butikerna finner man alltid.

Spelplatserna hittar hon också till utan några problem. Turneringserfarenheterna har gett supportrarna minst lika mycket rutin som spelarna på planen.
- Göteborg och Sverige är väldigt fint. Jag trivs här. Nu är det lika varmt som hemma i Kairo, men mycket är annorlunda också. Trafiken här är lugnare och det är tystare överhuvudtaget. Vårt hotell är däremot inte bra alls, Det finns inget kylskåp och ingen luftkonditionering. Där ska vi aldrig bo igen.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.