Att Sävehofs damer vinner SM-guldet är mer vanligt än ovanligt under 2000-talet.
Det är förstås alldeles otroligt att det kan vara så.
Så bra har Partilles stolthet varit på att leverera toppresultat, år, efter år, efter år.
2017 bröts en åtta år lång svit av SM-guld när finalen förlorades mot H65 Höör.
Det talades om att dynastin var över. Om möjliga tronskiften.
Sävehof var ifrågasatta och konkurrenterna såg bättre ut.
Två säsonger har klarats av sedan dess. Båda har rundats av med IK Sävehof som svenska mästare. Igen.
Först togs det revansch på Höör 2018 efter ett dramatiskt Ida Odén-avgörande i Scandinavium.
Och i våras var det Skurus tur att i en matchserie bli utmanövrerade. Fullständigt.
Både i fjol och hösten innan dess klev Sävehof in i säsongen med en trupp som på pappret var något svagare än föregående upplaga. Det här samtidigt som framför allt H65 Höör och även Skuru lyckats bygga slagkraftiga lag.
Men Sävehof har löst guld ändå. Inte lika glimrande och överlägset som förr, men på den viktigaste punkten har det aldrig ruckats: Att vara bäst när det gäller.
Kan de lyckas en gång till? Jag är tveksam.
Vid något tillfälle måste det ta stopp för hur många gånger ett lag och en klubb kan överträffa sig själva. De två senaste gulden har man fått slita hårt för och när vi nu kastar igång en ny säsong är det med en gulsvart trupp som är den svagaste på år och dagar.
Men visst finns det saker som talar för att det blir ytterligare ett SM-tecken.
Målvaktsuppsättningen, med Wilma Kroon-Andersson och suveräna Sofie Börjesson, är en sådan. Traditionens makt en annan. Emma Fernis och Johanna Forsbergs spetsegenskaper är en tredje. Rasmus Overbys förmåga att få nästan alla sina spelare att prestera som bäst när det gällt som mest en fjärde.
En hel del, helt enkelt.
Men i andra vågskålen finns det bitar som väger tyngre.
Olivia Mellegård, Johanna Ahlm och Elin Hallagård har alla lämnat guldgänget från i våras. Tre spelare som på olika sätt är ohyggligt svåra att ersätta, inte minst Hallagårds defensiva råstyrka och ledaregenskaper lär bli saknade. Då räcker inte ett par intressanta, men förhållandevis anonyma (undantaget Börjesson) nyförvärv för att täcka upp det kvalitets- och erfarenhetstappet. På förhand känns truppen inte tillräckligt vass. Varken när det kommer till spets eller bredd. På sikt? Absolut, talang råder det inte brist på, men att det här laget, som dessutom ska dubblera med Champions League-spel, räcker till SM-guld 2020 finner jag osannolikt.
Jag tror till och med att det kan bli svårt att bli bäst i Göteborgsregionen.
För efter att Önnered i några år har känts som den mest seriösa utmanaren till Sävehof i närområdet har den här sommaren fått oss att tänka om.
ÖHK kommer nog klara sig fint den här säsongen med, men det är grannen i Västra Frölunda som vi framför allt nog ska hålla ögonen på. Efter flera år på dekis med kvalkamper och besvikelser satsar BK Heid. Och de gör det hårt.
Att få in Elin Hallagård, Jessica Ehrnbring och Miranda Nasser till en trupp som redan lyckats knyta upp en av ligans bästa spelare i Towe Andersson på ett nytt avtal kan inte annat än landa i att de rödsvarta måste gälla som en outsider i kampen om topp fyra. Så stark är spelartruppen.
Kan tränare Christer ”CK” Karlsson hitta rätt balans och få ordning på helheten så kan det här bli precis så bra som klubben själv hoppas. Kanske kan det till och med räcka till en SM-final.
Oavsett hur det slutar går det inte annat än att på förhand glädjas åt att den lokala konkurrensen hårdnar.
Det bygger intresse för en säsong som har möjlighet att bli något utöver det vanliga.
Plus:
Heids satsning. Det höjer handbollspulsen i Göteborg.
Minus:
Ida Odén tackade för sig 2018, i våras var Johanna Ahlms tur. Det känns alltid lite konstigt i början av säsongen som följer när sådana stora och viktiga handbollsprofiler inte längre är med och lirar.
Tabelltipset säsongen 19/20
1 H65 Höör
2 Skuru
3 IK Sävehof
4 BK Heid
5 Lugi HF
6 Önnereds HK
7 VästeråsIrsta
8 Kungälv
9 Skara
10 Skövde
11 Boden
12 GT Söder
SM-vinnare: H65 Höör
