Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Bildbyrån

Ljungberg har tänt ett ljus för den svenska tränarkåren

Det var elva år sedan en svensk tränade i Premier League.
En dyster tränartorka tog slut med Fredrik Ljungberg.
Ett ljus kan ha tänds med honom.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Han tuggar tuggummi. Håret är rakat. Skägget går i grått. Ögonen brinner. Det var inte här jag trodde att jag skulle få se Fredrik Ljungberg igen efter att han bestämde sig för att turen till indiska ligan 2014 var hans sista spelaräventyr. Jag trodde nog knappt jag skulle få se honom alls.

Det var snarare i tillbakadragenhet, långt bort från elitfotbollens blixtrande kameror och följsamma mikrofoner, jag, och vad det verkar också han själv, trodde att han skulle tillbringa framtiden.

Men oavsett vad jag eller han själv trodde för fem, tio, femton år sedan har Freddie, som verkar vara namnet han går under permanent numer, tagit över en av världens största klubbar. Oavsett vad stod han vid sidlinjen mot Norwich i en wengersk Michelin-jacka och Sir Alex Ferguson-tuggade tuggummi.

Jag vet väldigt lite om Fredrik Ljungberg. Det gör de flesta. Det gjorde hans tränardebut så spännande. Han har pratat om offensiv, underhållande fotboll. Han har betonat vikten av att spelarna behöver må bra för att spela bra (en av många punkter som hans föregångare misslyckades med). Men sedan då?

LÄS MER: Röd tuppkam och kalsonger – så skrev "Freddie" in sig i historieböckerna

Det vi fick se på Carrow Road sa inte speciellt mycket. Det var ett fortsatt vidöppet Arsenal vid defensiva omställningar. Det var ett fortsatt vimsigt innermittfält som gör både för mycket och för lite på samma gång. Det var en fortsatt överbetald och underpresterande Mesut Özil som ska lösa knutar.

Han ville inte ändra för mycket, sa han. Samtidigt känns det som att det är ett Alexanderhugg som behövs om Arsenal åter ska bli en klubb som kan gå obesegrade genom längre perioder.

Mot Norwich hade han hjälp av tyska händer i form av Bernd Leno och Cristopher Zimmermanns och kubansk otålighet i form av Onel Hernández strafftjuvstart.

LÄS MER: Tung start för Ljungberg i tränarpremiären

LÄS MER: Ljungberg tar över Arsenal: "Kommer ge allt"

Han fick med sig en poäng. Det kommer krävas mer och bättre saker för att han ska få med sig managerjobbet permanent. Oavsett hur länge han får ha interimposten är jag säker på att att han överhuvudtaget har suttit på stolen han nu gör kommer få betydelse. För honom. För andra svenska tränare.

Två dagar innan Unai Emery fick sparken fick Graham Potter ett motsatt besked. Han och hans ledarstab, med svensken Björn Hamberg, förlängde avtalet med Brighton till 2025.

Tittar vi längre ner i den engelska fotbollshierarkin har Poya Asbaghi varit ett av Barnsleys hetaste alternativ innan österrikaren Gerhard Struber presenterades den 20 november.

I samma serie har Andreas Georgsson fått en flygande start på sin tid i Brentford. Malmö FF:s tidigare assisterande har som assisterande i klubben varit med och tagit tre segrar på fyra matcher och minskat avståndet till play off-platserna.

LÄS MER: Ljungberg om att ta över permanent: "Får se"

Vi har tre svenska tränare i den engelska toppfotbollen. Vi har en engelsman som har Sverige att tacka för att han är där han är.

När hade den svenska tränarkåren en lika trevlig engelsk månad senast?

Någonstans sitter Alexander Axén framför Viaplay och nynnar på psalmer för sig själv.

De har öppnat pärleporten

så att jag kan komma in.

Genom blodet har han frälst mig

och Burton värvar mig.

Den senaste generationen svenska tränare som kom utomlands och gjorde det riktigt bra var Sven-Göran Eriksson, Hasse Backe och Gunder Bengtsson. Det har gått för länge sedan dess.

Det är första advent och ett ljus har tänds för den svenska tränarkåren. Flamman brinner som en röd tuppkam.